Den svenska valrörelsen blundar för klimatkrisen
Med mindre än en månad kvar till det svenska riksdagsvalet börjar tiden rinna ut för partierna att komma med konstruktiva förslag för att hantera klimatkrisen. Desto större är kreativiteten när det gäller att få bukt med kriminaliteten i förorterna.
Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna i Sverige, väckte uppmärksamhet när han intervjuades i Dagens Nyheter den 20 juli om partiets klimatpolitik. ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv. Mitt mål är att minska utsläppen”, sa han.
Klimatpolitikforskaren Naghmeh Nasiritousi kommenterade i samma tidning, och var inte imponerad. ”Att Moderaterna ensidigt lägger fokus på industrisatsningar – och inte presenterar insatser för att minska utsläppen i närtid – innebär att partiet saknar politik för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden”, säger hon.
Intervjun med Ulf Kristersson ingick i en serie där DN intervjuade alla riksdagspartier om deras klimatpolitik. Sverigedemokraternas klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen sa för sin del att det absolut viktigaste var att Kina, Indien och USA minskade sina utsläpp. Han anser inte att Sverige och övriga EU ska gå före med klimatåtgärder som kan gå ut över den ekonomiska tillväxten.
Om det sa Naghmeh Nasiritousi att Parisavtalet förutsätter att rika länder som hittills släppt ut mest växthusgaser minskar sina utsläpp snabbt. ”Om man inte levererar som land göder man det här misstroendet som har skadat klimatförhandlingarna ända sedan första början”, säger hon.
I skrivande stund ligger Moderaterna och Sverigedemokraterna på exakt samma nivå – 18,6 procent – i SVT:s väljarbarometer. Det är långt över Miljöpartiets 5,2 procent. Det moderata högkvarteret verkar se det som en vinnande strategi att berätta sagor om hur tekniska framsteg och åtgärder som vidtas i andra länder ska rädda svenska väljare från att behöva göra något alls för att bekämpa klimatkrisen. Troligen begriper de moderata strategerna bättre än så, men som Jean-Claude Juncker, tidigare ordförande för EU-kommissionen, har beskrivit dilemmat: ”Vi vet alla vad vi måste göra, men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi väl gjort det”.
Den 11 september, om mindre än en månad, är det riksdagsval i Sverige. Medierna berättar om skogsbränder som härjar, uttorkade floder och sjöar och ett rasande krig som finansieras av vår konsumtion av rysk olja och gas. Ändå har inget svenskt parti utom Miljöpartiet har gjort klimatet till en huvudfråga. Miljöpartiets motgångar avskräcker. Partiet attackeras ofta av andra partier på märkliga grunder.
Företrädarnas utseende, till exempel. Isabella Lövin, före detta språkrör för Miljöpartiet, före detta minister och EU-parlamentariker, berättar i sin nyutkomna bok Oceankänslan om sin känsla av overklighet i tv-debatterna. ”Är det på riktigt så att andra partiledare inte ser den överhängande risken för ekosystemkollapser vår planet står inför, eller bryr de sig inte?” Plus att hon efter debatterna fick kritik för sin stil, sin frisyr och sitt midjemått och för att vara allmänt tråkig. Hon beskriver det som ”en ond dröm”, och undrar hur också de mest rutinerade politiska kommentatorerna kan se det som viktigare att prata om invandring och kriminalitet i förorten än klimatkrisen, ”den avgörande politiska frågan för hela vårt samhälles framtid”.
De borgerliga partiernas senaste utspel har inget med klimatkrisen att göra, men desto mer med invandring. Liberalerna vill att tvååringar som inte går på förskola ska språktestas. Om föräldrarna vägrar kan barnen omhändertas av myndigheterna. Moderaterna vill att alla femåringar i så kallade utsatta områden ska testas för adhd för att motverka gängkriminaliteten. Kristdemokraterna vill ha dna-prov på ”utlänningar som utnyttjar svensk gästfrihet”.
Men som kolumnisten Susanne Nyström skriver i DN: ”Problemet är att ”jag ska bara”-doktrinen inte längre fungerar i klimatpolitiken, i den mån den någonsin har gjort det. Klimatet kan inte vänta på att Putin ger upp eller att priserna sjunker, hur mycket vi än önskar att det ska ske. Och i en tid när för många politiker lovar väljarna att klimatomställningen inte kommer att påverka deras vardag behövs ett parti i riksdagen som sätter klimatet främst. Det betyder inte att alla MP:s förslag är bra. Men partier som inte gillar vad de hör bör satsa på att komma med någonting bättre. Inte lämna walk over.”
