DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>NÖJD TROTS FÖRLUST Nya Ålands chefredaktör och vd Jonas Bladh är trots en förlust nöjd med resultatet.

Reklam eller inte – en åldersfråga

Tänk vad en tv-soffa kan ge uppenbarelser om sakers föränderlighet – och dess konstans.

Förleden satt vi, jag, min fru och våra två barn 7 och 1 år gamla, i tv-soffan. I en av de svenska reklamkanalerna annonserades någon av Ice Age-filmerna, ni vet de där tecknade filmerna om förhistoriska djur som ska klara sig bland istappar och smältvatten. Perfekt, tänkte vi, det här kan ju båda kidsen se.

Och såg gjorde vi, lugnt och ordnat. I alla fall i 20 minuter. Sedan kom första reklamavbrottet.

Den äldre dottern blev irriterad. Suckade högt och slog ut med armarna. ”Vad är det här?”, suckade hon åt reklamen som störde. Efter några minuter kom filmen åter på rutan och ordningen var återställd. I 20 minuter.

När det andra reklamavbrottet kom fick sjuåringen nog. Högljutt förklarade hon att det inte gick att se på en film som avbröts hela tiden. Anklagande tittade hon på oss och blicken sa ”varför har ni lurat mig att sitta här och se på en film som hackas till småbitar?”. Hon kunde ha varit vilken reklam-tv-protesterande regissör som helst.

Men det var nu inte reklamen som sådan hon hade något emot. Nej, hon tyckte bara det kändes väldigt konstigt att en film måste bli avbruten – de brukar ju inte bli det när hon ser på andra filmer.

Det är alltså där världen har förändrats, i alla fall tv- och filmvärlden. Minns när reklam-tv kom och vi gnällde i högan sky över alla avbrott. Sedan vande vi oss. Och köpte tv-serier på dvd. Och hittade till Netflix och andra streamingsajter. Utan något som helst avbrott.

Det var i den vevan vår äldsta fina dotter började ta till sig rörligt innehåll. I hennes värld har det inte förekommit några konstiga reklamavbrott, det gör ju inte det på Ipaden.

Plötsligt kändes sig pappan ganska gammal…

Vår andra fina dotter har dock inga som helst problem med reklamen. Som nybliven beskådare av rörlig bild är hon totalt fascinerad av de korta reklamfilmerna. Hon tittar storögt. Pekar och kommenterar (oklart dock vada kommentarerna egentligen betyder) och dansar med i de käcka jinglarna som ska hjälpa till att sälja tamponger, kattmat eller bilar.

Under reklampauserna är det slutlekt. Mamma och pappa får ingen som helst uppmärksamhet. Då är det hon och tv-rutans färglada budskap som gäller.

Men när filmen väl satte igång igen, klippen blev kortare och musiken inte lika omväxlande – då försvann allt intresse för tv:n.

Smaken är som baken, sägs det. Kanske är tv-smaken snarare som åldern, även om det inte rimmar lika fint.