DELA
© Nya Åland

Prästens nattliga samtal om självmord

Prästen för samtal från förtvivlade människa som inte vill leva längre.

– Jag lyssnar på människans nöd och försöker väcka ett hopp om framtiden – om du slutar ditt liv nu vet du inte hur det verkligen slutar.
Kyrkoherde Jan-Erik Karlström i Mariehamns församling samtalar med självmordsbenägna i telefon ungefär fem gånger per år. De flesta som har självmord i tankarna vill vara anonyma.

Det här är hans erfarenhet och reflektioner:

”De ringer på kvällar eller nätter. Det kan bli timslånga samtal.

Jag lyssnar. Jag hör förtvivlet. Ofta är det en våldsam ångest, ett våldsamt mörker som personen lever i. Han eller hon är ofta fast i en knut, hittar ingen väg ut.

Samtidigt med ångesten känner man att de vill berätta, att samtalet lättar på trycket, i bästa fall hör jag en stimma av hopp.

Mitt svar är kanske dumt och barnsligt, men jag brukar säga som det är: Om du avlutar ditt liv nu vet du inte hur det slutar. Alltså, då vet man inte vad som händer härnäst, hur framtiden blir, hur långt livet blir, det kan ju bli bra, eller i alla fall bättre, med tiden. Jag vill väcka den nyfikenheten.

En annan sak jag ofta säger är att vi ska försöka sova på saken. Mycket kan kännas bättre efter en natts vila.

Alltid påpekar jag att personen måste till sjukhus. Vi präster har ett uppdrag, sjukvården ett annat. Om personen är motvillig fortsätter jag prata tills jag fått ett löfte om att han eller hon faktiskt ska söka hjälp i sjukvården.

Jag brukar småningom fråga – hur vill du att vi ska avsluta det här samtalet? Ska vi ses? Ibland träffas vi.

Livet är i Guds hand,
eller man kan lika gärna säga livet är i Livets hand.

Meningen är att man ska leva sitt liv till slut. Men jag undrar hur många i dessa dagar som lever under press. Hur många kan faktiskt vara sig själva? Speciellt unga kvinnor har stor press på sig.

När relationer tar slut tror ofta unga människor att livet är slut. Men livet fortsätter. Och allt kan ändra.

Eller så kan personen kan lida av en obotlig sjukdom och man har kommit till en gräns, där livet säger stopp. Då är det livsviktigt att man har andra människor att tala med.

Klassiskt för män är att vilja ta sitt liv när affärerna gått dåligt, när de misslyckats med företaget. Men vad betyder det faktiskt att man förlorar ansiktet? Ingenting!

Det bästa sättet att förebygga självmord är att se hur grannarna mår och då menar jag alla människor omkring oss. Ta kontakt! Håll kontakt! Vi människor hör samman!

Ett annat sätt är att tala med konfirmanderna; Uppriktigt, begripligt, rakt på sak, om både självmord, men också knark och alkohol. Och notera noga om någon i gruppen redan mår dåligt.

Jag vet inte om de jag samtalat med sedan faktiskt har tagit livet av sig.

När det är jordfästning av människor som tagit sitt liv är allt extra tungt, det är mycket ångest och mycket mörker.

Anhöriga kan ha det hemskt svårt. De känner skuld, de har många frågor. Men fram kommer också allt det ljusa och vackra som var i den avlidnas liv. Vad kan man säga? Ingenting som är allmänt för alla.

Alltid önskar de anhöriga att minnesgudstjänsten ska utformas ljus och stillsam, ändå är det mycket förtvivlan med i bilden.

Man kan tänka att den som tog steget inte orkade längre och det är inte själviskt. Det är mänskligt att vara svag.

I sorgen behövs kärleken till den som är död.

Vi vill alla som människor kunna stå så stadigt att man inte faller när det stormar. Vi vill kunna resa oss igen!”