DELA
© Nya Åland

Vi vet aldrig vad som väntar

Poliserna är där först.

Ibland handlar det om att snacka någon ur ett självmord.

Ibland kommer polispatrullen för sent. Då handlar det om att ta hand om kroppen.
Polismästare Maria Hoikkala har under sina yrkesverksamma år pratat med personer som står i ett akut skede att ta sitt liv, som att hoppa från en balkong.

Här är hennes berättelse:

”Nu och då blir vi kallade till självmord eller självmordsförsök.

Vad gäller självmordsförsöken kan det röra sig om samma person som gång på gång är i en akut självmordssituation.

Man vet aldrig vad som väntar. Varje fall är olika. Det gäller att vara kreativ och förhindra att något sker. Samtidigt ska man tänka på sin egen säkerhet. Personen kan ha ett vapen eller en kniv.

Här gäller det att arbeta med hela sin personlighet och få igång en dialog. Det kan ta fem minuter eller två timmar.

I det ideala fallet har man fått bakgrunduppgifter, som personens namn, på vägen ut till platsen. Ibland vet man egentligen ingenting.

Någon manual för att lösa situationen finns inte, man får läsa av människan. Det är svåra beslut att ta och ibland ska det ska gå fort.

Det finns en specialkurs för poliser i så kallad taktisk förhandling, som några av våra poliser har gått.

Kursen går ut på att kunna kommunicera vid svåra situationer och kan vara till hjälp vid ett självmordshot. I princip är det möjligt att använda sig av sådan expertis, men oftast sköter den första patrullen uppgiften själv.

De åländska poliserna är mycket kompetenta, så de vet vad som ska göras.

Ibland kommer vi för sent.

Då kontrollerar man först om det går att rädda liv.

Vi ska också utreda om det rör sig om ett brott. Vi ringer begravningsentreprenören eftersom avlidna inte transporteras i ambulans.

Samtliga dödsfall går till rättsmedicinsk undersökning.

Vi försöker trösta och lugna anhöriga. Vi ger information om vad som sker härnäst och kontrollerar att informationen verkligen går in.

Vi poliser få r en del obehagliga fall och jag anser att det är viktigt att prata om dem. Först kan de som varit inblandade lufta sina känslor med kolleger i ett omedelbart avlastningssamtal som kallas defusing.

En debriefing, gruppsamtal om händelsen, kan arrangeras senare. jag tror att det är bra att delta.

Man behöver inte själv prata, bara att sitta och lyssna betyder mycket.

Inom polisen utbildas personal som kan genomföra sådana samtal och jag har som polismästare arbetat för att vi ska få utbildning på svenska inom detta område.

Företagshälsovården gör också ett viktigt arbete, men i vissa fall är det bara poliser som riktigt kan förstå vad poliser är med om.

Vi har diskuterat hur vi ska informera allmänheten om självmord och självmordsförsök. Varje enskilt fall är inte av intresse, men sammantaget är självmord av samhällsintresse.

Vi vill skydda de personer det gäller och de anhöriga. Vår information ska gärna ha en preventiv verkan och kanske det kan leda till att människor i närheten av en självmordsbenägen person blir mer uppmärksamma.

Men att lust till självmord kan överföras till andra när de hör talas om dem, tror jag inte. Självmord handlar oftast om personliga tragedier som grott en längre tid och där man inte ser någon annan utväg.”