Föreläsningen har rubriken ”Kärnkraften och Östersjön” och hålls i stadsbiblioteket. Att ämnet är aktuellt just nu beror på att första steget är på gång i den process i Sverige som syftar till ett slutförvar av utbränt kärnbränsle – det mest radioaktiva av allt kärnkraftsavfall – under havet antingen vid Forsmarks kärnkraftverk eller i Oskarshamn.
Åland har fått möjligheten att delta i miljökonsekvensbedömningen som beräknas vara klar om något år. Landskapsregeringen har i det här skedet inget att invända mot hur själva processen ska gå till, men vill ha rätten att vara delaktig också framöver.
Andra alternativ
Satsningen är ett led i Ålands natur och miljös och Östersjöfondens arbete med att väcka ålänningarna till insikt om följderna av ett högaktivt kärnavfallslager i grannskapet. Slutmålet är att få myndigheterna i Sverige att överge tanken på ett slutförvar under havet och i stället utreda alternativa förvaringsplatser på land.
En av föreläsarna är
Per Hegeland från Miljörörelsens kärnavfallssekretariat i Sverige. Han har rest runt så gott som hela Östersjön och berättat om radioaktiviteten i havet. I år har banderollen som han målat rest med honom längs Finlands västkust till Olkiluoto, Kristinestad och Kemi. Den har också varit i Kaliningrad och i Riga där Hegeland deltog i Baltic Sea NGO Forum 2008.
Svenska är värst
– Enligt de bästa internationella experterna, inklusive Helcom, visar provtagningarna som tagits på alla sätt i alla länder att de svenska kärnkraftsreaktorerna förorenar vattnet mycket, mycket mera än de ryska. Det är ingen som känner till det här förrän jag berättar det – det väcker överraskning överallt, berättar han.
Det han berättar är att de svenska reaktorerna förorenar havet mer än 100.000 gånger mer än de ryska. De finska reaktorerna förorenar havet tusen gånger mer än de ryska.
Orsaken är att kärnkraftverken kontinuerligt har släppt och släpper ut radioaktivt kylvatten. Dessutom bidrar andra radioaktiva utsläpp som olyckan i Tjernobyl, provsprängningarna i atmosfären och upparbetningsanläggningen Sellafield i England.
Litet vattenutbyte
Vattenutbytet i Östersjön är nästan obefintligt. De danska öarna ligger som korken i en flaskhals och täpper till. Bara 1-2 procent friskt vatten kommer in från de stora oceanerna varje år. Därför stannar också alla föroreningar kvar i Östersjön.
Per Hegelands förklaring till de radioaktiva utsläppen är att länderna har låtit industrin bestämma eftersom energiförsörjningen är så viktig för alla samhällen.
Han tycker att Åland ”av ren självbevarelsedrift” ska säga nej till planerna på ett slutförvar i Forsmark.
– Motsätt er så kraftfullt ni kan! På det viset kan ni visa att den modell man planerar för slutförvar i Olkiluoto, och som kopierats av den svenska modellen, inte har folks förtroende.
Medel av staten
Han påpekar att i Sverige får miljörörelsen medel från regeringen för att ha råd att ta fram de utredningar som behövs. I Finland har något sådant inte ens diskuterats.
Han konstaterar att industrin gjort det lätt för sig genom att föreslå slutförvar i Forsmark eller Oskarshamn där invånarna knappast har invändningar. Också han förespråkar ett förvar som inte ligger vid kusten.
– Åland ligger så nära Forsmark att ni utan tvekan kommer att påverkas. Det är viktigt att samla opinionen. Det här handlar om slutförvaring av det mest farliga högaktiva avfallet. Oavsett hur man konstruerar ett slutförvar så kommer radioaktivitet förr eller senare att läcka ut i Östersjön. Det medger också myndigheterna i Sverige.
Känd geolog
Till seminariet kommer bland andra geologen
Nils-Axel Mörner som är känd för sin kritik mot planerna på ett slutförvar i berggrunden under havet. Han hävdar att berggrunden varken i Forsmark eller Olkiluoto lämpar sig för slutförvar som förutsätts vara säkra i hundratusen år.
ANNIKA ORRE
