DELA
© Nya Åland

Magnusson: Jämnheten tar Åland United till guldet

FOTBOLL. Bäst när det gäller?
Visst.
Men det är jämnheten som bär Åland United hela vägen till ligaguld.
315 personer kom till WHA i lördags för att ta del av ett framgångsfenomen.
Det var ett par hundra färre den här gången jämfört med publikfesterna mot PK-35 och Kokkola F10, men likväl; efter EM-uppehållet har publikstödet skjutit i höjden och ökat med över 100 procent på Uniteds hemmamatcher – och då har två av tre matcher varit av strökaraktär mot mitten- och bottenlag.
Det kan vara ett tecken på damfotbollens slutgiltiga genombrott publikt på Åland.
Men vi kan vänta med den slutsatsen innan trenden har hållit i sig över hösten och nästa säsongsupptakt.
Just nu rider United på vågen av EM-festen i Sverige och det faktum att ligaguldet rycker närmare för varje spelminut.
Frågan är bara vad man fyller sitt underhållningspaket med. I seriefinalssegern över PK-35 (4–1) gick ingen ingen av de 520 på läktarna hem besviken. Då fanns kraften hos United, spelglädjen och viljan att skicka en signal om vilket lag som är bäst i landet.
Sedan slog lagmaskinen halt borta mot TPS och hemma mot Kokkola F10 med ett osynkat, orörligt anfallsspel som gav frågetecken kring förmågan att bryta ned lågt stående försvar.

Den typen av försvar man kommer att ställas mot under återstoden av ligan och slutspelsserien.
Den typen av försvar som skulle få Lisa Ekdahl att framstå som offensiv i en boxningsring mot Vladimir Klitjko.
Men vann gjorde Åland United förstås ändå, och i lördags mot GBK röjdes ännu fler tvivel bort för ett lag som löpte mer och gav sig själva fler offensiva alternativ, som var mer konkreta i sista tredjedelen och hade en större vilja att gå i djupled och rakare på mål.
3–1-segern var i underkant med tanke på chanserna som skapades.
– Jag känner mig aldrig orolig för det här laget. Även om vi har varit trötta på slutet eftersom matchandet varit hårt så känner vi hela tiden att vi kommer att avgöra till slut, sa Jaana Lyytikäinen efter matchen och gav också förklaringen bakom lagets succésäsong: Åland United anno 2013 har förmågan att vinna matcher även när spelet inte stämmer.

Den egenskapen karaktäriserar mästarlag mer än att spela ut toppkonkurrenten efter noter.
United har matchats tätt på slutet – onsdagsmatchen mot Honka blir den femte på 18 dagar – men kommit undan med fullpoängare. När PK-35 gick igenom sin mest intensiva fas av grundserien i maj (fem matcher på 16 dagar) tog man uddamålssegrar mot TPS, Kokkola och GBK men tappade fem poäng i matcherna mot Honka (förlust) och HJK (oavgjort).
Det är nio poäng som skiljer ettan ÅU mot tvåan PK-35 nu, och även om ingen i föreningen vill erkänna det med drygt två månaders ligafotboll kvar att spela så är serien givetvis avgjord redan nu. Jämnheten – både i poängleverans och målskytte – är det som har guldfärgat Åland Uniteds upploppsraka. Målsnittet är inte lika hysteriskt som 113-målssäsongen 2012, men med fem spelare bland de tio främsta i skytteligan har inte saknaden av målmaskinen Manya Makoski och spelmotorn Hayley Lauder blivit så stor som den hade kunnat bli.
På samma sätt som laget har en förmåga att komma ur trängda lägen har ledningen ett sätt att hela tiden lyckas hitta de rätta komponenterna till ett lagbygge som alltid kan gå för guld. Det ger framtidshopp även om symbolspelare och kulturbärare försvinner till nästa säsong. Och med Champions League-status och fortsatta publikfester kommer ett Åland United som dominerar på samtliga plan just nu även att sitta i förarsätet när det kommer till att rekrytera nya vinnare till klubben.