DELA
© Nya Åland

Krönika: Säsongen kan definiera IFK som ett topplag

FOTBOLL. Det har tagit tio år för IFK Mariehamn att bli en kraft att räkna med i högstaligan.
På drygt sju månader kan förtroendet raseras.
Klubben står inför en säsong som kan definiera dess identitet – och allt annat än medalj blir ett antiklimax.
Isvindarna börjar avta, och där våren inte riktigt bestämt sig börjar nu temperaturen skvallra om en brytpunkt.
Metaforiken går att överföra på IFK Mariehamn.
På söndag går vi till WHA igen för att se den lilla klubbens kraftmätning med etablissemanget. Ligan är en av Europafotbollens sämsta, men drömmarna är stora. IFK-supportrarna brukar sjunga om att klubben inte vunnit något. Har det någonsin legat närmare till hands att få skrota den sången så är det den här säsongen när Grönvitt även satsar på Finska cupen.
Gud vet att klubben skulle behöva det ett år när såväl sponsorer som privatpersoner skjutit till extrapengar till prestigevärvningar som Petteri Forsell.
I ett land där fotbollen inte är nummer ett, i en världsdel där sporten är det överallt annars så har IFK Mariehamn kunna stoltsera med flest antal ligaåskådare per capita i Finland. Men faktum är att publiktillströmning sjunkit sedan första året i ligan 2005.
Numera går 1 200 färre personer på IFK:s ligamatcher jämfört med då ligafotboll på Åland var något nytt och fräscht.
I år har laget alla förutsättningar i världen att sätta stopp för tappet och vinna tillbaka sin publik.


Reellt medaljhot
För första gången ses IFK Mariehamn som ett allvarligt hot i ligatoppen av övriga Fotbollsfinland. Och det finns fog för det.
Stora delar av truppen från i fjol är intakt och de vanligtvis många skadorna på försäsongen har veckorna inför ligastarten varit så få att de knappast kan ses som en ursäkt.
IFK är redo, och det finns högklassiga komponenter som kan lyfta laget mot en Veikkausliga-medalj: Simon Nurme i målet, mittfältsvirtuosen Petteri Forsell och målmaskinen från Buenos Aires; Luis Solignac, har alla ett stort ansvar för att IFK ska lyfta från toppkandidat till ett reellt medaljhot.
Men det största ansvaret är, som alltid när det kommer till en lagsport som fotboll, en kollektiv börda.
Och i IFK Mariehamns fall har det en defensiv natur. Det en gång så försvarsstarka laget har sedan paradigsmskiftet från långt och rakt till tekniskt och nätt inför 2013 års säsong lämnat en hel väldigt massa i övrigt att önska i de bakre leden.
Nu finns mängder av allsvensk rutin i rutinerade kuggar som Tommy Wirtanen, Jani Lyyski och Bobbie Friberg da Cruz. Och på vänsterbacksplatsen finns Albin Granlund som bryter mönster där Niko Kukka inte tog mark alls och där Emil Andersson saknade erfarenhet. Men bara för att kvaliteten höjts i en lagdel innebär det inte att försvarsspelet är på plats redan från start.
Försäsongen har haft sina bakslag med mängder av insläppta mål mot Djurgården (0–7), Ljungsskile (4–5) och VPS (0–4). Komponenterna är nya, men diagnosen på IFK:s försvarsspel tycks vara snarlik den från 2013.


HJK vinner ligan
Nyckeln för Grönvitts del handlar om att få till samspelet defensivt över hela banan, försvaret ska vara en organism och börja med styrspel från Luis Solignac. Släpper ett lag in för mycket mål är det ett systemfel, snarare än individuella misstag. Kan de sittande mittfältarna Tomas Hradecky och David Ramadingaye minska avståndet ned till försvaret när motståndarna har bollen är mycket vunnet. I omställningsspelet kommer IFK vara sylvasst med spelare som Forsell, Solignac, Assis, Ibrahim och Ribeiro.
– Vi räknar med att göra tio mål fler framåt än i fjol, och släpper vi in tio färre så har vi rent matematiskt en medalj, säger Jani Lyyski.
Det låter kanske enkelt, men IFK kommer att få slita ont och be om att nyckelspelarna hålls skadefria över en maratonlång ligasäsong.
Lyckas de kan två raka fjärdeplatser i ligan bli en hett efterlängtad medalj (silver eller brons, HJK vinner med Lahtis, VPS och Inter som främsta utmanare till Grönvitt). När den är ett faktum kan man på allvar tala om IFK Mariehamns påbörjade cementering av sin plats i finsk fotbolls absoluta toppskikt.
Misslyckas laget riskerar säsongen att bli ett antiklimax med de förväntningar som har byggts upp.
Lilla IFK går in en ny roll i år som topptippat bland giganterna. Mot VPS får vi en fingervisning om vartåt det bär.

Krönika/Oskar Magnusson