DELA
© Nya Åland

Från ruinens brant till guld – ÅU:s långa resa mot ligasuccé

En person tackade ja till ordförandeposten efter att fyrtio stycken hade sagt nej.
Landskapsregeringen sköt till pengar när skuldberget höll på att sänka föreningen.
Åland United har varit på botten och vänt – det här är historien om klubben som tog sig från den ekonomiska ruinens brant till ligaguld.
November 2011:
Peter Lindbäck
pustade ut och försökte sortera intrycken.
Han hade just avslutat ett samtal med Åland Uniteds sportgruppsordförande och assiterande tränare Mikael Virta som frågat om han kunde tänka sig att bli ny ordförande för Åland United.
Han visste att föreningens ekonomiska läge var illa.
Han visste inte hur illa.
– Mikael sa till mig att jag hade två dagar på mig att fundera innan det extrainsatta styrelsemötet skulle äga rum, säger Peter Lindbäck när han tänker tillbaka på upprinnelsen till hans ordförandeskap.
Landshövdingen lämnade sitt kontor på Statens ämbetshus i Mariehamn och åkte hem övertygad om att frun Marlene skulle övertala honom att inte ta sig an ännu ett ideellt uppdrag. Han hade ju redan nog med sitt engagemang i Röda Korset.
– Men så när vi började prata tyckte Marlene att jag skulle ta det. Hon tyckte att jag skulle göra något som skiljer sig från uppdraget att vara landshövding, och fotboll har jag ju älskat hela livet.
Sagt och gjort.
Lindbäck hade fattat sitt beslut.
Åland United hade fått sin nye ordförande.
– Tydligen hade 40 personer sagt nej innan jag fick frågan, så jag brukar reta Virta för att han kom att tänka på mig först som 41:a i kön.

***

Januari 2012:
Trots den ekonomiska osäkerheten mäktade Åland United med en fjärdeplats i Damernas liga 2011.
Men spelarnas löner hade frusit inne en tid och det var efter säsongen som klubben på allvar sattes på prov.
– Jag har liknat situationen med en container av osorterade problem. Till en början handlade allt om att få ordning på saker och ting, att se var det hade börjat gå snett och om det ens fanns en möjlighet att driva den här föreningen eller om det var ett ”mission impossible”, säger Peter Lindbäck.
När ÅU-ordföranden började nysta i trådarna bakåt i tiden hade han funnit att snöbollen hade börjat rulla efter guldåret 2009.
Då hade den unga föreningen Åland United, bildad på hösten 2004, katapultat sig själv upp i ligatoppen och bärgat sin första titel. Men tränaren Robert Dahlin fick inte fortsätta, guldsuccén till trots. Personkemin med spelarna fanns inte där, och det var de som mer eller mindre avsatte stockholmaren.
Den dåvarande styrelsen befann sig i en prekär situation.
Klubben stod med ett nyvunnet ligaguld och en högre kravbild från omgivningen, men med en missnöjd spelartrupp utan tränare.
– Kanske gick man lite hastigt fram, men samtidigt behövde man rektrytera någon ny tränare så snabbt som möjligt. Jag tror man fick intrycket av att den nya tränaren var en långsiktig lösning, men så blev hon bara kvar i ett år ändå, funderar Peter Lindbäck om utnämningen av Marianne Miettinen som ny ÅU-tränare.
Med Miettinen satte pengarullningen i gång. Spelare värvades in, dyra kontrakt godkändes och kärntruppen splittrades.
Den inneboende kvaliteten i laget räckte till en tredjeplats i ligan, men i Uniteds historieskrivning är det en petitess. Det var 2010 som lade grunden till de ekonomiska bekymren som kom att bli kännbara för föreningen i ett par års tid.
På hösten 2011 gick landskapsregeringen in med ett bidrag om 90.000 euro för att trygga ÅU:s verksamhet.
– Det räckte inte till att reda ut allt, men vi fick en grund att stå på och utan bidraget hade det gått överstyr. Därefter handlade allt om att försöka få fordringsägare att skriva av våra skulder, säger Peter Lindbäck.

***
Oktober 2012:
Den allmänna oron i föreningen gjorde att spelartruppen inte var intakt förrän ett par veckor innan ligastarten 2012.
Under inledningen satt inte spelet, men med tiden började huvudtränaren Steve Beeks hitta rätt i sin formation då han vrider triangeln på mittfältet för att få en mer defensiv balans med två ”sittande” mittfältare. Serieavslutningen med 14 raka segrar är enastående, men guldet förlorades till PK-35 redan under våren.
Steve Beeks tackade för sig efter två år i föreningen och gick vidare till att chefa IFK Mariehamns ungdomsakademi.
Att Åland United var två poäng från ett ligaguld störde förstås spelarna, men Peter Lindbäck spekulerar i att det kanske var bättre i det längre perspektivet.
– Hade vi vunnit ligaguld 2012 så kanske spelarna hade stuckit och då hade vi fått en liknande situation som 2009. Nu fick vi chansen att fortsätta jobba kontinuerligt.
När ÅU letade efter Steve Beeks ersättare var just kontinuitet ledordet.
I Gary Williams fick föreningen en ny engelsman med samma passningsorienterade fotboll som Beeks.
Men där Beeks gärna såg den långa bollen i djupet som när spelet låst sig har Williams en närmast religiös övertygelse om kortpassningsspelets förtjänster.
– Jag vill ha tekniska spelare eftersom jag vill att vi ska vara ett passningsorienterat lag med mycket rörelse. Men fotboll spelas inte bara med fötterna, våra spelare ska också ha bra spelförståelse, sa Williams när Nyan intervjuade honom på hösten 2012.

***
Mars 2013:
Cynthia Uwak
har tillbringat vintern i Nigeria. Väntan har varit frustrerande, visumansökningen har dragit ut på tiden.
Men nu är hon på plats på Åland och truppen är komplett. De övriga icke-nordiska importerna – Janelle Cordia, Monica Dolinsky och Pille Raadik – var på plats redan i januari för ett ÅU vars försäsongsstart, med en i stort sett intakt trupp, är rekordtidig.
Laget imponerar på försäsongen och under en miniturnering i Eerikkilää håller man jämna steg med allsvenska Linköping och slår danska ligatvåan Fortuna Hjöring med 4–1.
Guldsatsningen är tydlig.
Spelarna känner det.
– Vi visste att våra nyförvärv höll riktigt hög klass, och när vi slog ett så pass bra lag som Hjörring förstod jag att vi skulle ha en bra chans att vinna ligan, sa lagkaptenen Frida Thilén i en Åland24-intervju när hon summerade säsongen.
Efter genrepet i Eerikkilää går ÅU fram som en ångvält under våren.
Fram till EM-uppehållet vinner laget tio av tolv ligamatcher. Enda plumpen i protokollet är uttåget ur Finska cupen i maj som sker redan i den andra omgången mot det PK-35 som sedermera vinner cupen för tredje året i rad.
Ligan är en annan historia – och efter ett sex veckor långt sommarbrejk möts de båda ärkerivalerna inför 520 åskådare på WHA den 27 juli.
Åland United kör över Vandalaget fullständigt och vinner med 4–1.
Budskapet är tydligt: det finns bara plats för ÅU i toppen av tabellen.
Jaana Lyytikäinen slår an tonen när hon gör 1–0 i matchens första anfall, och i den 25:e matchminuten får PK:35 Sanna Porali rött kort när hon river ner den formstarka Lyytikäinen som är på väg att löpa sig fri.
Med en man mindre på planen är Vandalaget chanslöst, och via mål av Janelle Cordia (direkt på hörna), Adelina Engman och Juliette Kemppi tar ÅU en övertygande 4–1-seger.
För en glödhet Jaana Lyytikäinen är matchen extra speciell. Under EM i Sverige delade landslagsmittfältaren rum med PK-35:s Laura Kivistö, och dagarna inför ligans omstart låter hon hälsa via Nya Åland att Kivistö ska ”se upp” när de möts i Mariehamn.
– Det var det här jag menade, sa Lyytikäinen efter matchen.

***
Oktober 2013:
70 dagar har passerat sedan seriefinalen.
Åland United-spelarna har gjort sitt bästa för att tona ned guldsnacket, att det är minsann är mycket kvar att spela om och att allt kan hända.
Hemma mot Pallokissat lördagen den 5 oktober 2013 kan inte mycket mer än det uppenbara hända längre.
United har en åttapoängsledning till ligatvåan PK-35 med tre omgångar kvar att spela.
Efter 90 minuter på WHA är ledningen intakt men numera ointaglig.
Amerikanskorna Monica Dolinsky och Janelle Cordia är de som skriver åländsk idrottshistoria denna gråmulna eftermiddag. Dolinsky gör två mål på straff och ett på en rungande frispark från 25 meter. Landsmaninnan Cordia spär på med ytterligare två när Pallokissat pulveriseras med 5–0.
Åland Uniteds andra ligaguld (det första kom 2009) är ett faktum – och succécoachen Gary Williams har gjort laget till mästare under sitt första år på Åland. Han har gjort det med en trupp bestående av endast sexton spelare och med Maiju Ruotsalainen långtidsskadad.
– Jag tror att det är… ord kan inte beskriva det egentligen. Det har varit nio långa månader, sa Gary Williams till Nya Åland efter matchen mot Pallokissat.
– Mycket har att göra med det arbete som vi påbörjade redan i november förra året. Vi identifierade vilka spelare som kunde lyckas i det lag vi ville bygga. Den här vinsten är en stor seger för ligans minsta trupp. Styrelsen och alla inom klubben ska ha all heder för att de har gett de här individerna chansen att lyckas.



Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax