DELA
© Nya Åland

Unga fajters gjuter nytt liv i den åländska boxningen

BOXNING. Från en anonym tillvaro till framtidstro.
Boxningen på Åland har hittat en ny målgrupp.
– Sen vi började med ungdomsboxning har intresset exploderat, säger tränaren Walle Wahlsten.
Någon förening i egentlig mening är det inte tal om. Boxningen på Åland utövas i Hilti Fightcenters regi, och sedan en tid tillbaka fylls den lilla lokalen ovanför Indus i Strandnäs till brädden av barn och ungdomar.
Sporten, som på Åland länge fört en anonym tillvaro och som drivits framåt av ett kompisgäng, andas plötsligt morgonluft.
– I slutet på förra året körde vi i gång med en ungdomsgrupp, säger Walle Wahlsten som håller i träningarna i Strandnäs.
– Jag har tränat en del på egen hand i Narva boxningsklubb i Stockholm de senaste åren. Där tyckte de att jag borde starta något för ungdomarna på Åland, och sen vi drog i gång träningarna har intresset exploderat. Som mest har vi varit 17 stycken, och många fler än så kan vi inte vara i den här lokalen.
Walle Wahlsten hör till boxnings-Ålands konstanter tillsammans med Johnny Nordman.
När ungdomsträningen är över tar vuxenditot vid där Nordman har huvudansvaret som tränare och Wahlsten tar steget tillbaka och blir ”adept”.
Många har kommit och gått på vuxenträningarna sedan starten för ett drygt decennium sedan. Duon Nordman/Wahlsten har bestått.
– Jag började med boxning när jag bodde i Eskilstuna. Innan dess hade jag inte haft en tanke på att man kunde träna boxning, men jag gick med i en boxningsklubb där och sen var jag fast. När jag kom tillbaka till Åland var vi ett gäng som började träna, det var väl någon gång kring 1999–2000 kanske, säger Johnny Nordman.
– Någon start av en boxningsklubb har det aldrig varit tal om, utan det har mer varit ett kompisgäng som tränat genom åren. Numera är det Walle som är motorn i och med den här ungdomssatsningen.


”Som att jaga en kanin”
Entusiasmen är stor i Hiltis lokaler. Walle Wahlsten instruerar passionerat ett femtontal unga fajters.
– Rör på er, håll upp handskarna. Går motståndaren emot er måste ni backa. Det är lite som att jaga en kanin det här, säger Wahlsten och möts av skratt från de små pugelisterna.
En av deltagarna på ungdomsträningen sticker ut när Nyan är på besök.
Wilma Fagerlund är ensam tjej i lokalen.
– Det är kul att få röra på sig. Och att slå, säger hon och skrattar.
– Boxning är lite likt dans, som jag hållit på med förut. Man måste röra sig mycket. Ibland kan det bli lite läskigt, men bara när den man boxas mot kommer för nära.
Att sporten som kallas ”The noble art of self-defense” haft brutala incidenter genom åren är inget Johnny Nordman sticker under stol med. Benny ”the Kid” Paret dog i Madison Square Garden i ett misslyckat titelförsvar mot Emile Griffith, i vad som anses vara den första ”ringdöden” inför ögonen på en tv-publik, för att ta ett groteskt exempel från 1962.
Men Nordman betonar samtidigt att skaderisken på nybörjarnivå är försumbar.
– Boxning är en kampsport, och kanske något hårdare än de andra kampsporterna. Visst, man slår varandra i huvudet med flit, men risken för att få rejäla skador är inte större än inom brottningen, exempelvis, och risken att skada sig i träning och ända upp till amatörnivå är väldigt liten, säger Nordman.
– Dessutom har man gjort mätningar som visar att en spelare som nickar en blöt fotboll får en lika hård smäll i skallen som en boxare som åker på en ordentlig propp. Så i praktiken borde det innebära att nickspecialister drabbas av hjärnskador lika ofta som boxare.


”Hanterar sin egen rädsla”
Fördelarna med boxning överstiger med råge nackdelarna, för en ringdansare som Johnny Nordman.
– Det fina med boxningen är att man lär sig respektera sin motståndare, men också att man får möta sin egen rädsla. Lär man sig att handskas med rädslan lär man sig också mycket om sig själv och då bygger man sitt självförtroende, säger han.
– Och när det gäller träningsform så boxas jag tusen gånger hellre än att gå på ett gym eller att gå ut och springa i lervällingen. Oavsett hur trött man är så gör man allt för att pressa sig och kämpa vidare. Hur det än är vill man ju inte få en propp på näsan.

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax

Foto: Stefan Öhberg

 

Fem snabba fakta om boxning

* Den moderna formen av boxning föddes i Storbritannien i mitten av 1800-talet.


* Kampen i ringen, man mot man, har fascinerat och berört genom åren. Boxningen som sport har ofta tagit kulturella yttringar; omsjungen av Edith Piaf (”Marcel Cerdan”) och författad av Joyce Carol Oates (”Om boxning”).


* Den första VM-matchen i tungvikt med handskar gick den 7 september 1892 mellan John L Sullivan och Jim Corbett. Utmanaren Corbett vann i 21:a ronden

* Sedan proffsboxningens början har USA dominerat. I tungviktssammanhang höll endast boxare från sju andra länder än USA mästarbältet från 1892 till 1999. En av dem var svensken Ingemar Johansson som tog titeln av amerikanen Floyd Patterson på Yankee Stadium den 26 juni 1959. På 2000-talet har östeuropéerna gjort entré på allvar i boxningssammanhang och ukrainaren Vladimir Klitskjo är obestridlig tungviktskung med fyra av fem mästarbälten. En av de fajters som drömmer om att peta ned honom från tronen är Borgåsonen Robert Helenius, nyinflyttad till Åland.

* Sportens allra största anses av många – inte minst honom själv – vara Muhammad Ali. Amerikanen blev först med att vinna tungviktstiteln tre gånger när han besegrade Leon Spinks på poäng i New Orleans 1978. Ali föddes som Cassius Clay 1942 men bytte namn när han konverterade till islam 1964. Tre år senare fråntogs han sin VM-titel då han vägrade tjänstgöring i Vietnam. Han tog tillbaka den mot George Foreman i ett klassiskt möte kallat ”The Rumble in the Jungle” i Kinshasa 1974.