DELA

Thompson – IFK:s evighetsmaskin

FOTBOLL. Han kom från division II och räknade med att få kriga för att ens bli aktuell för startelvan.
Nu har ”nödlösningen” Roger Thompson spelat samtliga ligaminuter för IFK Mariehamn.
– Jag har vant mig vid det täta matchandet, säger den kanadensiske mittbacken i en intervju om framtidsdrömmar, den tunga vintern och idolen Mats Sundin.
IFK Mariehamn tappade inför den här säsongen tunga mittbacksalternativ i spelare som Kristian Kojola och Mason Trafford.
Allt medan sökandet efter ersättare pågick övertygade en ung man från Clarendon, Jamaica – ny från Vasa IFK i division II – och gick från klarhet till klarhet under försäsongens ligacupspel.
När sedan Grönvitt i slutet av februari presenterade sitt mest meriterade nyförvärv hittills i Pekka Lagerblom tillstod klubbdirektören Peter Mattsson att tanken på att spela honom som mittback bredvid Jani Lyyski övergetts eftersom Roger Thompson, 21, redan ”övertygat” på den positionen.
– Ja, det har gått riktigt bra för mig hittills och jag känner tränarens förtroende med tanke på att jag får starta i alla matcher, säger Roger Thompson när Nyan möter honom på WHA där han och lagkompisen Alanzo Adlam just avslutat ett styrketräningspass.
IFK har spelledigt under Tipsligans landslagsuppehåll, och få spelare har haft större anledning att se fram emot tio matchfria dagar än Roger Thompson. Den Jamaicafödde kanadensaren har spelat varenda minut i Grönvitts elva ligamatcher så här långt – plus cupåttondelen och kvarten mot TPS respektive Honka.
13 matcher på sju veckor. Match var fjärde dag. 1.170 spelade minuter av 1.170 möjliga.
– Det har varit tufft för oss. Många av killarna är skadade eftersom vi haft ett så tungt spelschema. Värst var det när vi mötte Honka både i cupen och ligan, den veckan spelade vi tre matcher. Men kroppen känns okej i alla fall, jag har klarat mig utan skador förutom några smällar på fötterna.
Hur har omställningen från division II varit?
– Självklart är det en stor skillnad att spela i högstaligan; tempot är snabbare, motståndarna starkare och bättre och man måste fatta snabba beslut ute på planen. Under försäsongen tränade jag mer styrka än jag gjort tidigare eftersom jag förstod att det skulle krävas mer av mig, och på träningar och matcher gjorde jag allt för att skicka en signal om att jag hade kommit hit för att få spela, inte sitta vid sidan av.
– Jag börjar bli van vid det tuffa matchandet och det känns bra att veta att Pekka (Lyyski, tränare) och spelarna kan lita på att jag håller en hel säsong.
Är du IFK:s egen ”Mr. 100 procent” nu?
– Haha, nej knappast. Det är ju det vi brukar kalla Mathias Wiklöf för…
För att han aldrig slutar springa?
– Exakt. Oavsett om det är träning eller match så vet man att han kommer att jobba hårdast och den inställningen måste man älska hos honom. Jag kan inte fatta att han är 34, han kunde lika gärna ha varit 14 med den orken.
Hur har det varit att spela som mittback bredvid Jani Lyyski?
– Han är väldigt erfaren från sin tid i Sverige och landslaget så det är en spelare man kan lära sig saker av. Jag tittar mycket på hans positionsspel och lyssnar på honom hela tiden, sen försöker jag bidra med sånt jag är bra på; snabbheten, huvudspelet och fysiken.
IFK har gjort näst flest mål i ligan men samtidigt har bara jumbon JJK släppt in fler. Vad beror det på?
– Vi har släppt in flera mål i slutskedet av matcherna, och det är nåt vi har pratat om att vi måste förbättra nu när ligan drar i gång igen. Det kan vara att vi har tappat fokus i slutskedet av matcherna, och det är nåt vi måste komma tillrätta med så fort som möjligt. Framför allt har målen vi släppt in varit alldeles för billiga, motståndarna måste få slita mer än så för att göra mål på oss.
Roger Thompson rättar till sin Los Angeles Kings-keps när solen gassar på som mest på ett av WHA:s avbytarbås där vi slagit oss ner.
Men huvudbonaden avslöjar inga lagsympatier. De finns inte ens kvar längre för hans hemstads Maple Leafs.
– Nä, jag slutade hålla på Toronto när Mats Sundin lämnade laget. Jag har hört att svenskarna älskar honom, och han var min favorithockeyspelare när jag följde med i NHL. Nu ser jag inte så mycket hockey längre.
Du kommer från ett hockeytokigt land och spelar fotboll i ett annat. Är det tråkigt att din egen sport hamnar i skymundan?
– Lite så är det ju, men det är bara att acceptera att hockeyn är stor i Kanada och här och även i USA där jag gick på college. Samtidigt växer fotbollen på hemmaplan hela tiden och både tjejer och killar drar sig till sporten. Förhoppningsvis kan fotbollslandslaget bli lika bra som hockeylandslaget en dag (skratt).
Hur är kontrasten från metropolen Toronto till att vara bosatt på Åland?
– Det var tufft i början när jag kom hit. Det var mitt i vintern och det fanns absolut ingenting annat att göra än att åka på träningen och sen hem igen. Men grabbarna i laget tog verkligen hand om mig då, särskilt ”Matte” Wiklöf och Tommy (Wirtanen), så jag kom bra in i gänget. Fördelen med att spela i ett småstadslag är att spelarna svetsas samman och man kan verkligen fokusera på fotbollen.
Du har kontrakt med IFK över 2014. Hur ser dina framtidsdrömmar ut?
– Att ta sig till nån av dom stora ligorna i England, Tyskland, Frankrike eller Turkiet, till exempel. Petteri Forsell tog sig till Bursaspor härifrån och visade att det går.
– Sen hoppas jag att jag kan bli aktuell för landslaget om jag gör en bra säsong här. Landslagsledningen har bäst koll på dom som spelar i Nordamerika, men Jaros Frank Jonke har fått chansen så allt är möjligt. Jag ska se till att göra det bästa av min tid här, sen får vi se vad som händer.

Oskar Magnusson