SPRING HEM GULDET, UNITED
FOTBOLL. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en förhandskrönika om ett guldjagande damlag och tänka på någonting annat.
Peter Lindbäck, 58.
Någonting helt annat.
Det är märkligt.
I en idrottsvärld som kryllar av manliga förebilder och där herridrotten är norm (fotboll kontra damfotboll) kan det vara välgörande att i journalistiska sammanhang lyfta fram kvinnor. I synnerhet när det kommer till damidrott.
På Nyan eftersträvar vi en sådan balans: efter Åland Uniteds matcher får spelarna komma till tals för att det är de som vet hur de upplevde spelet på planen.
Självklart får också tränarna kommentera matcherna, men att hela tiden gå till en manlig coach för åsikter om ett damlag motverkar varje ansats till en jämlik sportjournalistik.
Ändå sitter jag nu med en tänkt storvulen ”Gå-ut-och-vinn-guld”-krönika om Finlands bästa damlag och tänker på en medelålders man.
Logiken i det är något för Freud.
Men när Åland United springer ut på WHA för att säkra ligaguldet mot Pallokissat halv fem i morgon eftermiddag hoppas jag att varken spelare eller publik glömmer bort vem som gjorde resan dit möjlig och drömmen verklig: en 58-årig landshövding.
”Joakim von Anka”-tänk
När Åland Uniteds ekonomi höll på att sänka klubben på hösten 2011 valdes Peter Lindbäck till ny ordförande. En aldrig sinande pengarullning under ett par års tid hade fört ÅU mot stupet, men med Lindbäck vid rodret började saneringen av den ”container av osorterade problem” som den nya styrelsen ärvt.
– Egentligen handlade allt om att strukturera upp och skapa ordning och reda. Vi fick pränta in ett ”Joakim von Anka”-tänk där varje förlorad cent var en katastrof. Jag insåg att det skulle vara lättare att minska på kostnaderna än att öka intäkterna, och än i dag har vi ett system där varenda räkning går via mig för godkännande, säger Lindbäck när jag frågor honom hur klubben kom på fötter.
Ett bidrag om 90.000 euro från landskapsregeringen räckte inte för att helt täcka Åland Uniteds skulder 2011, men det hjälpte till att reda ut den akuta situationen. Därefter följde arbetet med att få fordringsägare att skriva av, helt eller delvis, ÅU:s skulder.
– Britt Lundberg var kultur- och utbildningsminister då och jag beundrar henne för vad hon gjorde. Hade vi inte fått den där nödhjälpen hade det gått överstyr, så Britt var skillnaden och beslutet var både modigt och vidsynt, fortsätter Lindbäck.
Tydlig guldsatsning 2013
Ett par år har passerat sedan dess och politiska beslut, Paf-medel och en alltmer solid organisation har gett laget Åland United en chans att stabilisera sig i ligatoppen. Med Steve Beeks som huvudtränare i två säsonger fick laget kontinuitet, och Gary Williams har kuggat i det idéarv som hans landsman lämnade efter sig. Guldsatsningen i år har varit tydligare än tidigare. Utlandsimporterna var på plats strax efter nyår och försäsongsträningen bedrevs med hela truppen jämfört med 2012 när laget var komplett först ett par veckor före ligastarten.
Den här gången var startelvan samspelt redan från början, och Gary Williams närmast religiösa bollinnehavsövertygelse har burit ÅU till sjutton segrar på tjugo ligamatcher och bara sju tappade poäng. United har rullat boll och tröttat ut motståndare vecka ut och vecka in. Man har slagit huvudkonkurrenten PK-35 övertygande två gånger om (2–0 och 4–1) och ska en sliten klyscha som ”värdiga mästare” föras fram i ljuset har den sällan varit mer rättmätig som epitet än för Åland United 2013.
Om jag glömt något?
Visst, ÅU ska först göra sitt mot Pallokissat. Men med tanke på att man i grunden är ett mycket bättre lag än gästerna från Kuopio och att man i praktiken bara behöver en poäng för att säkra ligaguldet ser jag det inte hända att guldfirandet skjuts upp.
Dags för ett nytt ligarekord
Dessutom kan det, antiklimaktiskt nog, vara avgjort redan innan Pallokissatmatchen om PK-35 tappar poäng mot Honka i mötet som börjar klockan 12. Finlands bollförbund väljer, med såväl osviklig icke-känsla för idrottens dramaturgi som icke-respekt gentemot damfotboll, att inte ha samma tidpunkt för de avslutande ligamatcherna.
Avgjort eller ej så hoppas jag att ålänningarna fyller WHA för att hylla ett Åland United där många spelare jobbar vid sidan av sina sju, åtta träningspass i veckan, där den ekonomiska ersättningen är skral och där kärleken till fotbollen är bränslet som driver dem framåt. Nio månader av svinkalla försäsongsträningar, oräkneliga timmar på färjan, glädje, smärta, eufori och frustration är bara timmar i från att mynna ut i ett gigantiskt segervrål.
ÅU:s publikrekord i ligasammahang är de 651 personer som såg matchen mot FC United 2010. Högstanoteringen i Champions League är 1.553 (åländskt Europaspelsrekord; 1.532 såg IFK Mariehamn mot Inter Baku i EL-kvalet).
Lördagens publiksiffra borde hamna mellan de två publiknoteringarna; vore världen rättvis skulle WHA:s 1.600 sittplatser fyllas och mer därtill.
Det förtjänar laget.
Jag hoppas att ni som är på plats skänker en tanke till Peter Lindbäck mitt i segeryran och konfettiregnet.
Det förtjänar han.
Oskar Magnusson
