DELA
© Nya Åland

Rugby für alle

RUGBY. Rasmus Kevin har tagit rugbyn till Åland.
För att få ett bättre grepp om sporten kastade jag mig in i storyns centrum och deltog i den historiska första träningen.
Och klarade mig med bara några brännsår på fötterna.

Förra gången jag prövade en sport i syfte att skriva om den slutade det med att jag spydde i en papperskorg. Då var det ishockey – en idrott som jag ändå höll på med fram till att jag var 16 år.
Nu skulle jag köra samma grepp på en idrott jag aldrig utövat. Jag kände mig därför lite darrig när jag klev in på Wiklöf Holding Arenas konstgräs för den första rugbyträningen på Åland någonsin.
– Det är en sport för alla. Jag har sett mycket mindre killar än dig, tröstade Rasmus Kevin, tränare och grundare av den nystartade klubben Åland Stags Rugby Club, inför passet.
– Men inte här i dag, flikade fotograf Erkki Santamala in.


Mer än att kötta
Och genast kändes det som att jag krympte några centimeter. Men döm om min förvåning; rugby är så mycket mer än att bara kötta.
– Det är atletiskt väldigt utmanande, sa Rasmus Kevin, när jag undrade varför just han började med det.

Den historiska premiärträningen inleddes med en lätt uppvärmning, och därefter följde en övning för att få igång för axlarna. Sedan var det dags för passnings-  tacklings- och samspelsövningar innan det jobbiga väntade. Fem minuter fys.
För mig som druckit betydligt mer läsk än Gainers de senaste åren tog intervallträningen, som gick ut på att springa fullt ut i sju sekunder och vila i tjugo, rejält.
På läktaren satt IFK Mariehamnspelaren Kris Bright och spanade in passet, och det kändes lite som när man var yngre och var ut och joggade och plötsligt mötte skolans snyggaste tjej. Jag kunde inte slå av på takten. Hur skulle jag då framstå i Brights och IFK:s ögon? Så för att behålla mitt mandat att, vid behov, såga de grönvita fortsatte jag trots krampkänning.

Delikat slut
Efter fysen var det dags för ytterligare en passningsövning. Jag, med en bollkänsla som av kollegan Oskar Magnusson beskrivs i följande ordalag ”du skulle inte ens kunna tunnla Gamla Stenbron hemma i Karlstad om du så stod mitt i Klarälven”, hade hoppats på att man inte behöver särskilt mycket bollsinne i rugby. Men den teorin kan jag skrota nu.
Träningen avslutades med matchspel. Rasmus Kevin deltog som spelande tränare, och stoppade spelet när det blev för luddigt.
– Ni kommer inte att kunna allt i dag, löd budskapet från Kevin.
 Efteråt gav vi oss själva en applåd på hans uppmaning. Jag kände mig nöjd. Det är verkligen inte varje dag som jag är ute och rör på mig, och det är ytterst sällan som jag får ta emot applåder – ens från mig själv. Sedan åkte jag hem och köpte en kebabrulle.

Läs mer i dagens Nya Åland!

Totte Vesterlund

Foto: Erkki Santamala