DELA
© Nya Åland

Paus för Hanna Wiss – efter Öspelssuccén

FRIIDROTT. Landslagmässig i fjol – men inte ens med på Finnkampens uttagningstävling i år.

Efter Öspelsguldet har Hanna Wiss haft en tung sommar.

– Just nu handlar allt om att få kroppen i skick igen, säger 24-åringen som inte vet om hon tävlar alls i vinter.
Den 2 juli leker Hanna Wiss hem längdhoppsguldet på FB Fields i Saint Helier.

Ändå är åländskan, som vunnit Öspelsguld förr, smått besviken över resultatet.

Hon pressas aldrig av någon konkurrent och två hopp räcker (5.78 mäter det längsta) för att lägga beslag på förstaplatsen, nästan tre decimeter före närmaste konkurrent (Isle of Mans Bethan Pilley).

– Jag blev förkyld direkt när jag kom till Jersey. Jag åkte till Öspelen för att få till ett bra resultat, hoppa runt sex meter och slå Öspelsrekord. Men jag hade lätt feber i finalen och kunde inte göra mitt bästa. I stället fick jag avbryta efter två hopp, säger Hanna Wiss.

Efter Öspelen blev det en femteplats på FM, men förkylningen ville inte släppa taget om hennes kropp. Likaså känslan av att den rätta energin och glädjen i hoppningen aldrig infann sig.

På ÅM i fridrott den 5 augusti gör Hanna Wiss ett gästspel. Men inte i längdgropen.

I stället sätter hon åländskt årsbästa i kula med en stöt på 9.66.

”Svårt behålla fokus”

– Jag känner inte att jag har den glädje jag vill ha när jag hoppar längd och just nu vill jag bara bli frisk. Som det är nu är det svårt att behålla fokus under en hel tävling, säger Hanna Wiss.

Tårarna rinner nedför hennes kinder. För en passionerad idrottare med glädjen som främsta kännetecken är de ständiga bakslagen med förkylningar och en energilös kropp ett svårsmält faktum för Hanna Wiss.

En månad senare pratar Nyan med henne på nytt.

Tävlandet och tränandet går på sparlåga, för första gången på tio år.

– Men jag gjorde faktiskt en tävling på Lidingö nyligen. Jag gjorde ingen stor sak av det, satte ingen press på mig själv. Jag hade redan gett upp tanken på Finnkampen (som avgörs i Stockholm i helgen) och åkte dit för att ha skoj. Det blev 6.06 i lite för mycket medvind, och så sprang jag 100 meter på 12,15 vilket var ett bra besked. Jag vet att jag är i bra form, men jag har inte kunnat få ut det.

Varför blev sommaren som den blev, tror du?

– Eftersom det gick så pass bra i fjol (FM-silver utomhus, uttagen i landslaget bl.a.) hade jag höga förväntningar på den här säsongen. Jag har aldrig känt att jag haft en extra växel för att få till den där träffen som behövs för att överträffa mig själv. Jag har velat mycket och har haft svårt att koppla av, vilket har gjort att man har spänt sig. Allt det i kombination med alla förkylningar som kommit slag i slag och gjort återhämtningen kass har bidragit till att jag inte haft någon energi i min hoppning.

– Trots det så har jag ändå snittat runt sex meter på mina tävlingar i sommar, och jag är statistiksjua i Finland. Att jag ändå ser det som ett skitår beror på högre förväntningar och att jag inte riktigt fått till energin för att hoppa lika långt som i fjol (som mest 6.27).

Vad väntar härnäst?

– Jag tänker inte stressa och sätta ett datum för min nästa tävling. Jag vet inte ens om jag kommer att tävla i vinter. Just nu handlar allt om att få kroppen i skick. Först och främst vill jag få ordning på energinivån i kroppen så att jag kan lita på att jag tar till mig träningen, och jag tror att en kostrådgivare skulle kunna hjälpa mig på vägen. Eftersom jag har problem med sköldkörteln (sedan 2009) påverkar den vilken mat som gör att medicinen tas upp bra och mindre bra, till exempel. Och ska jag fortsätta tävla kan det vara läge att fundera på att skaffa en mental coach som jag aldrig haft tidigare.

– Innan jag sätter i gång och satsar på träningen igen vill jag ha alla bitarna på plats. Jag vill få ordning på kroppen, för då blir träningen mer effektiv. Jag hoppas att det ska löna sig framöver.