”På planen kvittar det vem du är”
FOTBOLL. När samhället kritiseras för sin oförmåga att få in utlandsfödda i arbetslivet lyfts idrotten ofta fram som ett exempel på en fungerande integration. På planen har det ingen betydelse vilket ursprung du har eller vilken religion du praktiserar.
Nyan pratade om dörröppnaren fotboll med fyra ålänningar med rötterna i Iran.
Vi träffas hemma hos Rezgar Amani, 22, på Styrmansgatan i centrala Mariehamn.
Hans bror Shajan, 16, är redan på plats, och när skoldagen är över för högstadieeleverna Aresh Ghaznavi, 16, och Soroush Mahmoudi, 15, kommer de snabbt in i diskussionen runt vardagsrumsbordet.
Rezgar var två år gammal när han kom till Åland, medan brodern Shajan är född och uppväxt i Mariehamn.
Aresh är född i Vasa medan Soroush liksom Rezgar kom från Iran till Åland som mycket liten.
– Varför det blev Åland? Jag antar att det var så enkelt som att de nordiska länderna har bäst levnadsförhållanden, är öppna och toleranta och bra platser att bo på. Och så var det oroliga tider i Iran när mina föräldrar valde att flytta därifrån. Man flyttar ju inte annars, om alternativet är något sämre, säger Rezgar Amani.
Grabbarna har förutom Iran en gemensam nämnare i fotbollen och att ibland bära på känslan av ett utanförskap.
De har även testat på kampsporter som judo och karate samt ishockey, men fotboll är den idrott de fortfarande spelar och älskar.
Naturligt med fotboll
– Jag tror att det är mest naturligt med fotbollen. Det är världens största sport och alla känner till den var man än kommer ifrån. Jämfört med ishockey är det ju skillnad. Många invandrare som kommer hit har ju knappt sett is i förut, och då ligger fotbollen närmare till hands, säger Rezgar Amani.
Efter ungdomsåren i IFK Mariehamn nådde han till sist sina drömmars mål när han kom upp i a-laget 2011 och fick testa på ligaspel. Men den begränsade speltiden den gångna säsongen gjorde att Rezgar Amani lämnade Grönvitt för FC Åland i division III.
När samtalet kommer in på integration är ”Rezze” tydlig med att han sällan ens funderar över begreppet. Med tanke på att han är uppväxt på Åland och inte minns något från de tidiga åren i Iran är det kanske inte så konstigt.
– I och med att jag har varit på Åland sen tvåårsåldern har jag inte funderat så mycket på det. Jag har kommit in i samhället, även om jag inte är ålänning så känner jag mig som åländsk. Mina föräldrar är inte härifrån och jag är inflyttad, men det har aldrig varit några problem, säger Rezgar innan han tillägger:
– Eller, någon gång har det väl hänt att folk slängt ur sig någonting nu på senare år. Typ i kön till Arken när någon som är full kommenterar ens utseende. Men det är onödiga människor som säger sådana idiotiska saker, de finns överallt. Jag kan säga att jag under min uppväxt inte tänkte så mycket på att jag såg annorlunda ut jämfört med mina kompisar, även om jag har mörkare hår och hudton än de flesta här.
”Får den känslan ibland”
Soroush Mahmoudi har också vandrat genom IFK Mariehamns ungdomsled i fotboll och har dessutom representerat FC Åland innan han i somras återvände till sin moderklubb. Han håller med om att det har varit lätt att smälta in på Åland eftersom han likt Rezgar kom hit som tvååring, och att fotbollen har hjälpt honom att göra det. Men samtidigt menar han att känslan av utanförskap gör sig påmind ibland, och att det paradoxalt nog är inom den annars så välkomnande fotbollen som den kan växa sig starkare.
– Ibland märks det är man är utifrån. Är man på ett distriktsläger i Eerikkilä till exempel så känns det alltid lite extra. Det är svårt att förklara, men man får en känsla av att det märks att man inte är från Finland. Gör jag och en finne samma misstag känns det som att jag får mer skit av tränaren än vad han får, säger Soroush och får medhåll av Aresh som också tillhör IFK Mariehamn och är en del av det samarbetslag som klubben är på väg att bilda med FC Åland på ungdomssidan.
– Jag kan också få den känslan ibland, att man blir lite orättvist behandlad. Men jag antar att det är så överallt. Jag gör ingen jättestor grej av det, men under en match till exempel så kan man känna frustration över att inte få frispark med sig och då är det lätt hänt att man säger något dumt till domaren och så får man en varning.
Frustrerande känsla
Känslan av att behandlas annorlunda till vardags tror Rezgar gör att personer med utlandsbakgrund blir mer hårdhudade än andra.
– Jag tror inte att någon av oss runt det här bordet är världens snällaste (skratt). Om någon skulle säga något dumt till en kan det bli en käftsmäll. Jag tror att många utlänningar blir lite hårdhudade när det gäller sådant. Om jag blir irriterad vill jag göra något åt det och visa mitt missnöje. Jag kan inte bara ignorera det, även om det kanske är det man borde göra.
Har fotbollen varit ett sätt att vinna acceptans?
– Den har betytt mycket för mig. Jag tjatade på en kompis pappa som var tränare i IFK så att jag fick börja träna med de som var ett år äldre. Jag var klart sämst i början och fick kämpa mig ikapp de andra. Sen gick det bättre på planen och man hängde med de som var äldre än en själv och märkte att folk tyckte att det var lite coolt att man var bra på fotboll. Men det var inte någon avgörande faktor för mig att börja med fotboll för att bli omtyckt.
Soroush: – Fotboll har jag alltid spelat för att jag älskar sporten. Inte för att få kompisar.
Rezgar: – Men samtidigt har mina föräldrar varit noga med att jag och brorsan ska ha något att göra efter skolan. Studierna har varit viktiga. Men så fort läxorna var klara så skulle vi idrotta och träna, så att vi inte bara slappade efter att skolarbetet var klart. Vi skulle ut och träffa andra människor.
När integrationsdebatten behandlar samhällets misslyckande med att få in utlandsfödda i arbetslivet hyllas ofta den betydligt mer inkluderande idrottsrörelsen. I Sverige visade en utredning från Statistiska centralbyrån häromåret att över 70 procent av pojkarna med utländsk bakgrund spelar fotboll, vilket är en högre andel än för pojkar med svensk bakgrund.
”Mer tolerant”
Ser man till det svenska herrlandslagets målskyttar under 2014 har samtliga spelare utländsk bakgrund, och superstjärnan Zlatan Ibrahimovic har blivit en symbol för det nya Sverige.
Rezgar Amani menar att idrottens resultatinriktning hjälper till när det kommer till att bli en del av ett lag och i förlängningen ett samhälle.
– Klubbarna struntar i var du kommer ifrån och vem du är. Så länge man ger dem resultat så kvittar det vilken nationalitet du har. På så sätt är fotbollen kanske mer accepterande och tolerant än samhället i stort.
Shajan ser förutom de integrerande aspekterna fler fördelar med att tillhöra ett lag, och att ha en fotbollsträning att gå till.
– Om man inte hade spelat fotboll så kanske man hade rökt, druckit och drivit runt varje helg. Men när man ser resultaten man får på planen, varför ska jag då hålla på med något annat än min idrott? Fotbollen gör en alltid glad, och jag väljer att satsa på den i stället för att förstöra min kropp.
