DELA
© Nya Åland

Ödesåret

FOTBOLL. De två senaste säsongerna har förstörts av skador.

2016 måste en pressad Tommy Wirtanen hålla ihop – för att få fortsätta representera klubben han älskar.

– Det är upp till bevis nu, säger ytterbacken inför IFK Mariehamns hemmapremiär mot RoPS på lördag.
När Nyan sätter sig ned med Tommy Wirtanen för att diskutera den kommande säsongen gör vi ingen hemlighet av premisserna för intervjun: årets Veikkausliga-kampanj blir ödesmättad för den skadeplågade försvararen. Den är något av vinna eller försvinna, eller ”make or break”, för att använda en passande anglicism för en sargad fotbollskropp.

Tommy Wirtanen gör inget för försöka tona ned det faktum att han måste hålla ihop bättre under 2016 än tidigare för att ha chansen att spela till sig ett nytt kontrakt med IFK.

Han är 33 år fyllda och har sedan sensommaren 2014 dragits med så pass allvarliga ljumskproblem att han tvingades stå över 25 av 33 ligamatcher i fjol

– Det är upp till bevis i år, helt klart, säger Tommy Wirtanen.

Efter tre och ett halvt år i Örebro SK vände Mariehamnssonen åter till Åland i augusti 2012. Att byta litet speltid i ett ÖSK som vacklade och sedermera ramlade ur allsvenskan mot ett IFK Mariehamn som ångade på i toppen av Veikkausligan blev ett enkelt val.

– Jag ångrar inte att jag flyttade hem igen; från håll hade jag sett klubben ta flera steg i sin utveckling under åren jag var borta, säger Wirtanen.

På bänken i finalen
Även om karriären tappat fart på grund av skador de senaste tjugo månaderna har Tommy Wirtanen hunnit med att både spela Europa League-fotboll och bli finsk cupmästare sedan sin återkomst till moderklubben.
– Det händer att jag tittar på Youtube från när vi kvalade upp till ligan eller när vi vann cupen och tänker: ”Fan, vilken resa vi har gjort!”. IFK har varit en del av mitt liv sen jag var fem och banden till klubben är sjukt starka.
Men när IFK vann sin första nationella titel i fjol satt Tommy Wirtanen på bänken, och han fick aldrig chansen att komma in och bidra i den där historiska cupfinalsegern mot Inter i Valkeakoski.
Kroppen höll inte för spel.
– Jag var väldigt glad för att vi vann cupen, även om jag inte spelade i finalen. Känslan kanske hade varit ännu större om man hade varit med på planen. Å andra sidan är jag tacksam för att lagledningen åtminstone lät mig vara med i matchtruppen. Jag var inte i bästa skick för att kunna spela då över huvud taget.
Tommy Wirtanens skadebekymmer startade med en krånglande vänsterljumske på sensommaren 2014.
Allt sedan dess har rehabtimmarna varit många.
Tvivlet stort.
– Klart att det är tungt att gå skadad. Både på grund av det arbete du måste lägga ner för att ta dig tillbaka, men framför allt mental är det jobbigt. Men jag försöker alltid göra mitt bästa för att vara så bra tränad som möjligt när jag kommer tillbaka; känner jag mig tung i steget blir det svårt eftersom mitt spel alltid byggt på min snabbhet. Känner jag mig trög så känner jag mig dålig.
”Bra på att vara skadad”
Att gå skadad är något Tommy Wirtanen tvingats lära sig den hårda vägen under karriären.
– Ja, jag tror att jag är rätt bra på att vara skadad (skratt). Genom åren har jag brutit armen tre gånger, högerbenet två gånger och näsbenet en gång. Jag är van vid att sitta på motionscykeln.
IFK-backen kan skratta åt den digra skadelistan och några av de dråpliga situationer den fört med sig. Som när han bröt benet den 12 december 2001d, och när luciatåget dagen efter slutade med att den om skadans omfattning ovetande lucian ruskade om Wirtanens fot så att smärtan strålade upp i högerbenet.
Men där finns också ett stråk av bitterhet, och en obesvarad fråga på vart karriären hade tagit vägen om han inte tappat ett helt år av utveckling som 19-åring.
– Jag var precis på väg att provspela med Halmstad när jag bröt benet. Jonas Thern var HBK:s tränare på den tiden, och hade fått tips om mig av Per Löfkvist. Det hade varit jävligt roligt eftersom Thern var och är väldigt bra på att få fram unga talanger. Man har ingen aning om hur karriären hade sett ut om jag inte hade brutit benet. Särskilt med tanke på att jag bröt samma ben igen på en träning så fort jag var tillbaka från det förra benbrottet.
Efter en IFK-träning tvingades 19-åringen börja om på nytt.
– Det var bara ett hopslag, men skadan gick upp igen. Klart att det var bittert med tanke på att läkarna sagt att det var okej att börja spela, och ett ben som läkt ihop sägs ju ska vara starkare än förut.
Vägen tillbaka blev lång och slitsam, och skadorna kom att påverka Tommy Wirtanen i år efter smällarna.
Om inte fysiskt så mentalt.
”Evigt tacksam”
– På den tiden var IFK i division två och hade inte samma resurser som i dag. Jag gjorde all rehab själv i princip, och fick lite råd från sjukhuset. Men sen fick jag faktiskt hjälp med rehabträningen av Kaj Backas som tränat min mamma i friidrott tidigare. Han ställde upp gratis för att hjälpa mig att komma tillbaka, och det är jag evigt tacksam för.
– Men när jag väl kom tillbaka i spel igen var jag livrädd för att gå in i dueller. Jag kände mig som en feg fotbollsspelare i flera år. Även om jag visste att det bara satt i huvudet så drog jag undan benet i närkamperna, för benet hade gått av två gånger och jag var rädd att det skulle göra det igen. Till slut kom jag över rädslan, men det förstörde mycket av min karriär. Det kanske hade med åldern att göra, jag var inte redo att tackla problemen som jag borde ha gjort. Hade jag varit äldre kanske jag hade varit mentalt starkare.
Snart femton år har passerat sedan de allvarliga skadorna började gäcka Tommy Wirtanen.
I april 2016 finns det fortfarande frågetecken kring mariehamnarens fysiska status och i höst löper hans kontrakt med IFK ut. Men 33-åringen har inga planer på att den nuvarande ligasäsongen ska bli hans sista, och i premiären mot HJK i lördags fick han 90 minuter, ett kvitto på att formen är stigande – och att kroppen håller.
– Jag tycker att jag gjorde en bra match mot HJK, även om jag så klart ska vara närmare Tanaka (Atomu) på deras första mål. Defensivt stod vi upp bra i drygt en timme i alla fall, och försvarade kompakt. Sen kan jag förstå att det blir jävligt tråkigt att se på när vi inte får i gång anfallsspelet, men defensivt känns det okej.
Om det inte skulle bli någon fortsättning i IFK 2017 – vad gör du då?
– Ju äldre jag blir, ju oftare kommer frågan om vad man ska göra efter karriären. Än så länge har jag inget bra svar på det. Det får nog växa fram; jag kan tänka mig att jobba med lite vad som helst. Jag är inte så noga med vad, utan mer vem jag jobbar med. Det är viktigt att jag trivs i ett team.
– Men klubben vet var de har mig; jag har aldrig representerat någon annan klubb i Finland än IFK, och jag har inget intresse av att åka till Lahtis som 34-åring och spela för dem. Jag ser ingen vits med det. Fortsätter jag spela så fortsätter jag i IFK, om de vill ha mig. I år måste jag övertyga dem om att jag har nog med kvalité när jag väl är frisk, och det tycker jag att jag har. Men jag vill också bevisa det för mig själv, att jag kan komma tillbaka efter allt som varit. På försäsongen har ”Kricke” (Kristoffer Weckström, fystränare) haft ett väldigt bra upplägg för mig, och just nu känns kroppen bra. Men det är klart, någon liten skada lär jag väl åka på innan säsongen är över (skratt).
Text: Oskar Magnusson
Foto: Stefan Öhberg