Krönika: Tack för segerfesten, Grönvitt
FOTBOLL. Så det är så här det känns att vinna?
Ni kan vakna nu – för det ouppnåeliga är inte en dröm längre.
Cupmästare 2015: IFK Mariehamn.
Ni minns kanske den där gamla Mastercard-reklamen om olika tings värde, och att det är omöjligt att sätta ett pris på känslor och upplevelser.
Jag undrar hur vi ska värdesätta det här.
Nedanför mig ser jag ett grönvitt segerrus.
En lagkapten som rörts till tårar. Det här är kanske Jani Lyyskis stund mer än någon annans.
Han gör sin trettonde a-lagssäsong och är en symbol för IFK som en av få egna produkter. Tommy Wirtanen är en annan, även om de många skadorna förstört de senaste säsongerna för honom och han inte spelade en sekund mot Inter tror och hoppas jag att han njuter av den här finalsegern som om han själv hade avgjort.
När Jani Lyyski togs upp i seniortruppen i slutet av det förra millenniet spelade han och Daniel Sjölund division II-fotboll med IFK. Långtifrån ligan, längre från medaljer.
Sjölund kämpar för sitt guld i en annan Kamratförening den här hösten. Lyyski fick känna på hetluften i Stockholmsfotbollen under sina år i Djurgården.
Läktarna runtom honom fylls inte längre med 30 000 fans, men jag tror att han kan bortse från det efter den här lördagseftermiddagen i Valkeakoski. Lyyski regerade i en backlinje som inte satte en fot fel och ledde ett kollektiv som utmanövrerade ett Inter med en man mer – efter Duarte Tammilehtos huvudlösa utvisning – i drygt 50 minuter. Segern var mer än välförtjänt.
Franscesco Totti uttryckte det kanske bäst: ”Ett ligaguld med Roma är värt tio gånger mer än om jag vunnit med någon annan”.
Jani Lyyski har lett sitt barndoms IFK Mariehamn till en cuptitel, och de där 500 tillresta supportrarna känns som 5 000.
Den här krönikan skulle enbart ha kunnat behandla det faktum att en tjugondel av Mariehamns befolkning tog sig hela vägen ut till den finska urskogen och skrek sönder IFK:s cupspöken. Jag hoppas att alla tillåter sig att stanna upp i nuet och njuta, i en fotbollssport utan garantier vet vi aldrig när det här kommer igen.
Och vem vet om Pekka Lyyski är IFK-tränare även 2016? Kontraktet går ut efter den här säsongen, och skulle det inte bli någon fortsättning har den 62-årige pragmatikern fått en guldkantad avslutning som är mer än remarkabel.
I n g e n trodde på det här när Grönvitt steg till ligan. Fotbollsetablissemanget dömde ut lagets chanser att ens stanna kvar en säsong i finrummet.
2015 gör det lilla laget från det stolta öriket sin elfte raka ligasäsong, och Pekka Lyyski har varit den röda tråden i ett lagbygge som gnetat och snålspelat sig kvar, och på senare år också fått utrymme för fart och flärd. Pragmat-Pekka har redan vunnit FM-guld i ödmjukhet, men är nu för också för alltid en mästartränare.
Sådana vackra slutkapitel skrivs i sagor vanligtvis. Men det här är verkligt, tror jag. Även om avgörandet var surrealistiskt.
Diego Assis, en av planens kortaste spelare, nickade in 2–0 en kvart efter att han förvandlat ett stenhårt Brian Span-inlägg till en cykelspark och grönvit ledning. Felträffen ställde Magnus Bahne, och IFK har aldrig sett ett vackrare, viktigare skitmål. Assis kom till IFK Mariehamn från division II-spel i Norrbotten och charmade alla så till den grad att Inter Baku sparkade sönder honom i IFK:s första Europaäventyr för två år sedan. Nu har 28-åringen sett till att det blir ännu ett 2016.
– Jag tackar gud för att han har gett mig styrkan, sa Assis.
30 000 ålänningar tackar för festen.
Oskar Magnusson
