DELA
© Nya Åland

Magnusson: Från Forsells frisparksfot till evigheten

FOTBOLL. Det tog ett ögonblick att ta steget upp i eliten.

Ett decennium att etablera sig.

På lördag är IFK Mariehamn 90 minuter från evigheten.
Ingen kan anklaga fotbollen för att inte försöka knyta ihop lösa trådar, sluta stora cirklar.

Zlatan Ibrahimovic får under sin sista Europasäsong komma hem till Malmö med sitt PSG i Champions League.

Och mitt i en åländsk valrörelse ska ett åländskt fotbollslag spela cupfinal: IFK Mariehamn–FC Inter, lördag den 26 september klockan 14.45.

IFK kan vinna sin första nationella titel, och det borde inte vara möjligt för en stad med dryga 10 000 invånare, från en ö med knappa 30 000.

Fotbollen är visserligen inte nummer ett i Finland (det hade varit svårare att utmana i toppen för IFK:s ishockeylag), men med ett totaldominant HJK-maskineri, åtminstone de sex senaste åren, ter sig tanken på att ens vara i närheten av en cuptitel svindlande.

De som går till val på åländsk självständighet har det perfekta exemplet på vad Åland kan åstadkomma, trots sin litenhet.

De som inte gör det kan peka på att IFK inte hade kunnat åstadkomma finalvandringen med bara inhemska spelare. IFK Mariehamn är på många sätt en sinnebild för när Åland är som bäst: öppet och inkluderande, ålänningar i ledningen, en handfull på planen – och världen som utfyllnad.

Befriande

I IFK Mariehamn finns ålänningar och finländare, jamaicaner och amerikaner, kenyaner och brasilianare. Svenskar med rötterna i Sydamerika, Afrika och Mellanöstern.

IFK är ett mini-FN på gräs, och på lördag kan den där brokiga skaran bli en symbol för vad en grupp kan åstadkomma i ett dynamiskt samhälle att utvecklas i. När nätmobben drar fram med sin DNA-kalkyler i flyktingdebatten blir IFK:s framgångssaga en befriande motvikt.

Allra bäst illustreras alla de här långväga resorna av fotbollsnomaden Bobbie Friberg da Cruz.

Mamma Eva från Göteborg, pappa João från Kap Verde och ett fotbollsliv i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Hans långa jakt på en titel kulminerar på Fabriksplan i Valkeakoski, av alla osannolika ställen på jorden.

Och på tal om slutna cirklar, Pekka Lyyski har lett IFK Mariehamn i fjorton år, från division II till ligans övre halva. I höst går kontraktet ut, han vet inte om IFK Mariehamn är hans arbetsgivare 2016 – och hade bara ledningen pekat ut en riktning tidigare under säsongen hade cupresan kunnat bli Lyyskis egen Eriksgata och ett värdigt avslut på en makalös tränargärning.

Klassisk överkörning

Pekka kanske fortsätter, IFK kanske vinner cupguld och spelar i Europa nästa år – men FC Inter står i vägen för eventualiteterna, och det borde oroa. Inter har häng på medaljerna i ligan, och visade så sent som i måndags hur skickligt laget är på att försvara en ledning. IFK:s chans ligger i att själv ta den, men ett lag som gjort 27 mål på 29 ligamatcher vet att den möjligheten är begränsad – i synnerhet med sviktande form. Ett straffmål mot HIFK och en sistakvart när allt lossnade borta mot Ilves är det enda IFK producerat framåt på de senaste nio ligaomgångarna.

Så långt dystopin.

Vill ni se möjliheterna räcker det med att titta i cupbackspegeln – och på Petteri Forsells högerfot.

IFK:s redan klassiska 5–1-överkörning mot HJK i semifinalen bröt inte bara barriären efter fyra semifinalförluster på 10-talet – det gav också en fingervisning om vad lagets individuellt skickliga offenvisa spelare kan åstadkomma när allt flyter. Gör det inte det kan Grönvitt alltid hoppas på fasta situationer. Petteri Forsell hade Maradona-sikte på sina frisparkar mot Inter i måndags: en i ribban, en strax över, en som räddades i krysset.

När Forsell återvände till IFK på vintern 2014 drömde han om att få vinna något med klubben, så att fansen skulle få skriva om den där ramsan om att Grönvitt aldrig vunnit något alls. På lördag kan han skjuta laget hela vägen till guld, och tvinga över 500 tillresta supportrar att slänga sina texthäften.

IFK Mariehamn fyller 96 i år.

50 ÅM-titlar.

0 nationella.

Evigheten ligger 90 minuter bort.