DELA
© Nya Åland

Magnusson: ”Dylan, Trump och IFK – det här är skrällarnas år”

FOTBOLL/HELSINGFORS. Den andra april förlorade IFK Mariehamn i Helsingfors mot HJK.

Ligapremiären skrev inte om historien, IFK hade för sextonde gången i rad misslyckats med att besegra HJK på bortaplan.

Ålänningarna hade kommit till huvudstaden med sitt idéarv om att bönderna från landet inte kunde rucka på fotbollsetablissemangets flaggskepp. De hade gjort ännu en godkänd insats – om än en väl försiktig sådan – men på nytt fått lägga en hedersam förlust till samlingen HJK-nederlag.

Tjugonio ligaomgångar senare sitter jag på ett svinkallt Sonerastadion och ser om historien kan stå emot ännu en grönvit våg.

Självsäkra öbor mot ett darrande HJK.

David mot Goliat.

Kontinuitet och gratisförvärv mot en tre gånger så stor spelarbudget och stjärnköp.

Skulle IFK döda en elva år lång förbannelse skulle vägen till ett lika sensationellt som historiskt ligaguld inte ens vara en sjömil lång.

Tillfället kunde knappast ha varit ha varit bättre valt, en kväll när finsk fotboll klädde sig i festskrud och bjöd på något så ovanligt som en (nära nog) fullsatt arena (9 726 åskådare var runt tusen personer ifrån lapp på luckan).

29 omgångar gör mycket

Tjugonio omgångar kan göra mycket för ett lags attityd och självförtroende, för skillnaden på IFK i fredags och för ett halvår sen var glasklar på Sonerastadion.

Den här gången brann inte bollen i fötterna på IFK:arna som vågade hålla i den på offensiv planhalva, som värderade sina lägen och som kunde sett ett drömmål efter 25 minuter när Kristian Kojola hittade Aleksei Kangaskolkka med en långboll. Vrickningen till Dever Orgill var fin, avslutet var det inte.

Anfallaren betyder enormt mycket för IFK med sin förmåga att skapa någonting av ingenting, men hästsparksavslutet till tionde bänkraden tjänade också som en påminnelse om vikten av kvalité i en ligatopp.

Minuten senare fick HJK:s främste målskytt Alfredo Morelos sin chans och styrde in 1–0 på volley.

Det som hände under resten av halvleken var en påminnelse om att lag också behöver tur för att bli mästare.

Anthony Annan tog bollen med handen i en tumultartad situation efter en halvtimme, men Mattias Gestranius friade och IFK gick miste om såväl straff som spel med en man mer i en timme.

IFK hade kunnat lägga straffsituationen åt sidan med bara ett uns skarpare avslutsskärpa fram till halvtidsvilan. Men Taiwo räddade på mållinjen en gång till när Orgill sköt, Thomas Dähne räddade när Philip Mantilla Tony Yeboah-bombade från tjugo meter – och Diego Assis borrade returen i stolpens insida.

HJK:s Nikolai Alho och Akseli Pelvas brände varsina möjligheter även de under en kvart då det skapades mer än på hela premiärmatchen lagen emellan.

Skrällarnas år

Vilket annat år som helst hade IFK knäckts av ett sånt djävulskt oflyt – men revanschen blev himmelsk.

2016 är den typen av år.

Och ett år när Leicester vinner Premier League, Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur och Donald Trump kan bli president ska man vara försiktig med självklarheterna.

En snål hemåtnick, en halkande Thomas Dähne och en guldmarinerad Kangaskolkka-kvittering i öppet mål senare var IFK tillbaka i ligatopp – och 2016 är alltså också det år när ett landsortsgäng från skärgården bara är en vecka ifrån att för första gången bli bäst i Finland på fotboll.

– Det finns ingen risk för att spelarna svävar iväg av det här, sa Peter Lundberg efter matchen.

Under hela säsongen har tränarrookien varit fenomenal på att få sitt lag att fokusera på nästa situation, träning och match i stället för att snacka domslut, tabellposition eller svaga ekonomiska förutsättningar.

På söndag delas ligamedaljerna ut.

För IFK krävs två helgjutna insatser till – sen kan ”Lundis” mästerliga tränarinsats också avspeglas i medaljens valör.