DELA
© Nya Åland

Hon drömmer om JVM

ISHOCKEY. Hon fick förra säsongen förstörd av en handledsskada.
Nu laddar Lisa Mattsson om – och tar sikte på JVM vid årsskiftet.
– Det är en stor dröm, säger hon i en intervju med Nya Åland om första året i Kärpät, landslagssamlingarna och att träna med gips.

Det är början av augusti och högsommarvärme ute. Men utanför Islandia anar man ett säkert vintertecken. Där ligger snö som ismaskinen har dumpat. HIFK befinner sig på träningsläger i Mariehamn och det har tidigarelagt isläggningen.
Något som Lisa Mattsson, 17, har dragit nytta av. Den åländska talangen kör entimmeslånga ispass helt på egen hand i hallen.
– Jag har hållit på med sådant jag behöver förbättra, puckteknik och skott. Ett stort tack till vaktmästarna i ishallen att jag får komma hit och träna.
Under sommaren har hon varit i Mariehamn och jobbat, men snart vänder hon åter till Uleåborg där hon pluggar och spelar hockey för FM-ligalaget Kärpät.


”Handen bara dinglade”
Lisa Mattsson kom till Kärpät från Åbolaget Salo HT, som hon ligadebuterade för redan som 15-åring. Men den första säsongen i Kärpät blev inte riktigt vad hon hade hoppats på. Under en landslagssamling med U18-landslaget ådrog hon sig en skada som höll henne borta ända till slutspelet.
– Vi var uppe i Rovaniemi och skulle ha landskamp mot Sverige. På träningen dagen före matchen hade vi en övning där det blev närkamp vid sargen, och på något vis blev jag intacklad så jag flög in med handleden i sargen. Jag kände bara att det knakade till och jag förstod direkt att det var något som var fel, annars skulle jag ha varit uppe på benen och kört igen. Handen bara dinglade. Vi åkte till sjukhuset, det var av, så det blev gips.
Vad tänkte du när läkarna gav dig beskedet?
– Jag var så besviken. Jag har aldrig gråtit så mycket i min hockeykarriär. Det var det värsta som har hänt mig och jag kände att nu vill jag bara hem. Jag orkade inte mer, för jag hade kommit som längst i landslaget och skulle få spela mot Sverige i tre landskamper. Då var jag redo att nästan ge upp.
Vad var det som ändå fick dig att fortsätta?
– Det var den starka viljan jag har. Jag vet att jag har talang, och jag känner mig inte redo att bara slänga iväg det. Jag är ändå så pass ung och det är nu jag har möjligheten att gå framåt och uppnå mina mål. Det tar slut vid en ganska tidigt ålder, så det är lika bra att köra på nu när jag kan och vill.

Läs mer i fredagens Nya Åland!

totte.vesterlund@nyan.ax

tfn 528 478