DELA
© Nya Åland

Fightcenter tar striden mot myter

KAMPSPORT. Åland har ett rikt idrottsliv – men alla idrotter syns inte lika mycket. I del tre i Nya Ålands serie om de bortglömda sporterna besöker vi kampsportarna i Hilti Fightcenter Åland.


Brasiliansk jiu-jitsu, MMA och boxning. Allt ryms under samma tak i Hilti Fightcenter Åland.
En klubb som slåss både på mattan – och mot myter.
– Det stämmer inte att folk som håller på med kampsporter är ute på byn och slåss, säger Gunnar Andersson.

Golvet skakar i den lilla träningslokalen i Norrböle när medlemmarna i Hilti Fightcenter Åland rullar runt på mattan som uppvärmning till träningspasset i brasiliansk jiu-jitsu.
Klubben flyttade in i lokalen i höstas, och i samband med det samlades den brasilianska jiu-jitsu (BJJ), MMA:n (Mixed martial arts) och boxningen under samma tak. Något som Gunnar Andersson, 57, tror kommer få en positiv inverkan på kampsporten på Åland.
– Den största fördelen är att vi hjälper varandra. MMA och BJJ är väldigt lika på sätt och vis. Den enda skillnaden är att man slår varandra i MMA. Det gör vi inte i BJJ, men så fort man kommer ned på mattan är det precis samma sak, säger han.


Tre generationer
Gunnar Andersson kommer från Stockholm och var från början sommarålänning. Men efter att ha råkat ut för inbrott i huset i Haninge, under sommaren, flyttade han med sin familj till Åland.
– Folk här lever på ett mycket bättre sätt än vad man gör i en storstad som till exempel Stockholm, tycker jag. Den stressen finns inte här på Åland, säger han.
Hans pappa har hållit på med brottning. Och Gunnar började också själv med brottning när han var 6 år och fortsatte med det i mer än 25 år. Han har, i sin tur, fört kampsportsarvet vidare till sonen Oliwer, 22, som har tagit över mer och mer av arbetet på Hilti Fightcenter.
– Eftersom han (Gunnar) tycker om kampsport har mitt intresse fått en boost av det, men om jag hade spelat fotboll hade det varit helt okej också, säger Oliwer.
Och Gunnar lägger till:
– Eftersom jag är inbiten har det varit lättare för mig att peppa Oliwer. Alla har vi upp- och nedgångar, men då kan jag peppa honom litegrann och sen är jag också med på alla tävlingar. Min pappa är 82 år nu och har tyvärr haft tre strokes, så han är lite ofärdig. Men innan, när han orkade, var han med och tittade så fort vi var i Stockholm och tävlade.

Läs mer i dagens Nya Åland!

Totte Vesterlund
totte.vesterlund@nyan.ax