FOTBOLL. Redan i somras stod det klart att säsongen skulle krönas med mästartiteln. Ändå valde Åland United i samma veva att inte förlänga med guldtränaren.
Nu pratar Robert Dahlin ut om spelarnas ultimatum, turbulensen i klubben och att han redan i ett tidigare skede bestämde sig för att inte fortsätta nästa säsong.

– Jag har varit i Åland United i fyra år nu och mitt kontrakt går ut den sista oktober. Jag hade ingen avsikt att stanna längre, säger Robert Dahlin.
Han berättar att han haft ett nära samarbete med Åland Uniteds avgående ordförande Bo-Erik Sandell under året. Och att han redan tidigt på säsongen meddelade Sandell att om det fanns något intresse av att ha honom kvar som tränare även nästa säsong så ville Dahlin att klubben skulle uppfylla vissa krav. Om så var fallet skulle de meddela honom det innan midsommar.
– Det handlade om garantier som att få en fystränare, en materialare, en sportchef, en röd tråd och en tydlig målsättning, säger Dahlin.
Men Dahlin fick inget besked och han tog då tystnaden som att kraven inte skulle uppfyllas och att de inte var intresserade av någon förlängning.
– Om förutsättningarna skulle fortsätta att vara de samma ville jag inte vara med längre. Det krävs en drivande person i klubben. Inte jag eller en ordförande, utan en person motsvarande den roll Peter Mattsson har i IFK Mariehamn. Alltså en person som kan vara en chef över oss alla. Det var stundtals ett väldigt ensamt arbete och på den fronten måste klubben bli bättre.
Men om styrelsen visste att du inte ville förlänga varför formulerade de det som att det var klubbens val att inte förlänga?
– Jag hade inte sagt rakt ut till styrelsen då att jag inte ville fortsätta. Det jag sa tidigare var att jag var öppen för förslag om vissa förändringar gjordes, inte annars. Eftersom ingen sa något till mig där kring midsommar kom det heller inte som en överraskning att de inte ville förlänga. Då var jag alltså redan inställd på det och ville avsluta med att göra ett bra jobb resten av säsongen. Men jag förstår om många måste ha tyckt att det var märkligt med tanke på det tabelläget vi hade då.
Hur reagerade du på de ryktena som florerade om att spelarna ställde ultimatum att de skulle lämna om du fick förlängt?
– Det var inga rykten. Utan de har väl sagt att jag inte är bra som tränare, att de inte hade kul och att de inte utvecklades. Så det är väl det som ligger till grund för att klubben inte heller försökte förlänga med mig. Men som tränare så måste man sortera. Jag måste tänka på hur det såg ut här för fyra år sedan och hur det ser ut nu. Att vi var nykomlingar när jag kom och mästare när jag gick.
Finns det någon bitterhet från din sida att spelarna reagerade på det sättet?
– Det är olyckligt att tjejerna kände sig besvikna. Men efter en lång säsong där många maxat sedan i januari är det naturligt att man är trött och känner av pressen. Och generellt är det ju så på många arbetsplatser att personalen inte alltid håller med chefen. Men jag är inte besviken för spelarna har gjort ett fantastiskt jobb och jag har fått bekräftelse för mitt arbete. Man måste förstå att det är jobbigt att arbeta för att bli bra och det har påverkat oss alla.
Är du förvånad över att styrelsen gick på spelarnas ultimatum och att du inte blev erbjuden en förlängning ändå efter en sån här säsong?
– Man måste förstå att i Åland United är det laget som är starkt, inte klubben i sig. Slutar spelarna så är det inte så mycket kvar.
Men det var inte bara spelarnas ultimatum som styrelsen presenterade som skäl till att inte förlänga med mig. Ett annat var också att de inte tyckte jag skötte rotationen av att ta upp unga spelare i laget. Det tyckte inte att jag inte höll mig till farmaravtalet. Men jag får sortera där också. Har Åland lyckats ta två öspelsguld under min tid här så måste ju det betyda någonting för junior- och damfotbollen.
Hur var det att fortsätta när turbulensen var som den var?
– Jag hade ett kontrakt som jag ville fullfölja. Jag försökte att inte lägga fokus på det som sades eller skrevs utan fokuserade i stället på det som jag kunde kontrollera själv. För mig var det en anställning och då vill man leverera.
Pratade du med spelarna om situationen?
– Nej, jag brydde mig inte om att fråga spelarna. Det går inte att tillmötesgå allas önskemål i ett lag så jag valde att fortsätta på min linje och med det som jag tyckte var bra och de visade sig bära frukt. Sen när jag tänker på det så här i efterhand finns det kanske saker som jag borde ha gjort annorlunda.
Som vad då till exempel?
– Jag vet inte exakt men som spelare ser man ofta inte helheten, utan situationen bara från ett håll. Och så klart att man som spelare ställer krav. Det är inget konstigt i det, jag har ju själv varit spelare.
Har det varit schismer mellan dig och klubbledningen under säsongen?
– Nej, vi har inte varit oense. Men många gånger har det varit så att jag har velat få saker gjorda men då har det inte funnits resurser. Då har det stundtals varit lite jobbigt att arbeta och då blir det lätt så att man trampar folk på tårna. Bara en sån sak som att ha en lagledare som styr upp information skulle underlätta i sådana lägen.
Du belyser gärna problemet med resurser i klubben. Vad kan de göra annorlunda nästa säsong för att hålla nivån uppe?
– De som arbetar med klubben arbetar väldigt hårt, men det behövs så många fler. Jag tror säkert att fler vill vara med och hjälpa till nu när det har gått bra, men det som främst behövs är mycket kunskap. Det är säkert nyttigt att det kommer in nya idéer också med den nya tränaren Marianne Miettinen.
Känner du uppskattning från klubben för det jobb du har gjort?
– Visst var det så ibland att man drogs med in i det man hörde och läste. Men nu känns allt bra. Jag måste vara proffsig och gå vidare. Jag har utvecklats och lärt mig mycket i Åland United. Och när jag ser tillbaka på tiden med Åland United så är nog pricken över fyra års hårt arbete den glädje som lagmamman Monika Engblom visade när dottern Sarah Engblom fick lyfta bucklan efter PuIU-matchen. Det var ett väldigt starkt ögonblick.


Tränar ny klubb
Robert Dahlin går alltså, som Nyan tidigare berättat, vidare till Brommapojkarna där han redan så smått har börjat arbeta. Under tre år ska han ha hand om damlaget som den här säsongen ramlade ur i division I.
– Jag gick på känsla när jag valde den klubben framför de andra konkreta buden jag hade. I stora drag handlar det återigen om att bygga upp och stabilisera ett lag, och förhoppningsvis inom tre år så är det ett topplag i ettan.
Han vill inte säga vilka andra klubbar det var som kom med bud, men han hade gärna sett ett större intresse från herrsidan.
– Det är ingen hemlighet att jag hade hoppats på ett herrlag och att kanske komma in som assisterande tränare i ett division I-lag. Men jag fick bara erbjudanden från herrlag i division IV och V. Även om man har vunnit guld med ett damlag så är det tufft att ta sig från damsidan över till herrsidan, säger han.
Men innan han tar sig an BP på riktigt så har han lite kvar att uträtta som ÅU-tränare. I helgen beger han sig nämligen till Helsingfors och Fotbollförbundets Captain’s Ball för att ta emot priset som årets mästartränare.

MARIA NYKVIST

maria.nykvist@nyan.ax