Canis löper än – femton år senare
LÖPNING. Traditionen fick fäste efter en kräftskiva – och lever än efter femton år.
I onsdags gav sig löpentusiasterna ut på Canislöpet i spöregnet.
– Men vädret är inget man tänker på, säger Stig Orre, en av gruppens grundare.
De springer i ur och skur, såväl försmäktande hetta som iskalla vindar, året runt.
Varje onsdag löper medlemmarna i Canis Löpus tillsammans. En tradition som fyller 15 i år.
På gränsen till självspäkning, kan tyckas – men idén föddes under blötare former.
– Det var på en kräftskiva hos Dennis Eriksson som han, jag och ”Bolle” Högnäs kom på att vi borde ha en grupp för sådana som vill ut och löpa regelbundet. Så kom Canis Löpus till, och sen dess har vi löpt varje onsdag i femton års tid, säger Stig Orre.
Alla gruppens medlemmar har givetvis inte medverkat v a r j e onsdag under Canis Löpus existens, men löpning i gruppens namn har bedrivits varje vecka sedan 1999.
Löthman trummade i gång loppet
På vårarna ordnar CL ett lopp i Frej Liewendahls minne, Ålands ende olympiske guldmedaljör (Paris-spelen 1924), och på höstarna är det Canislöpet som gäller. Och så är Kanonloppet en given höjdpunkt för alla medlemmar i Canis Löpus.
– Vi delar in vårt år efter Kanonloppet kan man säga. Det är då vi firar vårt nyår, och efter loppet har vi samkväm på någon lokal, säger Stig Orre.
I onsdags var det dags för 2014 års upplaga av Canislöpet.
Starten skedde vid Idrottsparken i Mariehamn och deltagarna kunde välja att springa 10 eller 12,5 kilometer. Allan Korpi var tidtagare i vanlig ordning.
– Det är en liten tradition för mig, jag brukar vara med och ta tid. Men det är inte så hårt, jag ropar upp tiden och så får de skriva upp den själva. Jag tycker det är jätteroligt att de håller i gång, det är ju ytterst få som håller på med långdistans på Åland. De flesta springer ett varv på friidrottsbanan, säger Allan Korpi.
Startskottet, eller snarare trumslaget, stod Leo Löthman för.
Författaren ligger indirekt bakom namnet till Canis Löpus. I hans bok ”Big Mama” från 1999 beskrivs en vargliknande art med storformad kropp som utvecklas till extrema löpare.
– De går ett fruktansvärt öde till mötes. Hjärnan krymper på dem och flocken rusar in i en bergvägg och dör, säger Stig Orre.
Är det så långdistanslöpare är?
– Njae, inte vi i alla fall. Det kanske stämmer ibland, men inte på oss, säger Stig Orre och skrattar.
Onsdagens Canislöpet lockade 24 tappra kämpar ut i kylan och regnet. Emil Söderlund var först i mål på 12,5 kilometer på fina 44.53, knappt fem minuter före tvåan Markus Karlsson.
På 10-kilometerssträckan var Leif Lindén snabbast på 51.53.
