DELA
© Nya Åland

Åländskt bidrag ger brasilianskt hopp

FOTBOLL/NOVA FRIBURGO. Landslaget kraschade ur fotbolls-VM och dömdes ut av 200 miljoner brasilianare.
Men de elva brasilianska målen glädjer åtminstone ett par hundra personer i Nova Friburgo utanför Rio de Janeiro.
Nyan besökte Casa dos Pobres som får 5 500 euro tack vare Pafs välgörenhetsprojekt i Brasilien.

Ett par timmars bussfärd nordost om miljonstaden Rio de Janeiro ligger den pittoreska småstaden Nova Friburgo. Så fort man kliver ut på gatan slås man av lugnet och hur frisk luften är på 1 200 meters höjd över havet, jämfört med larmet och sorlet i det klibbiga Rio de Janeiro.
På de här gröna höjderna anlade tyska och schweiziska bosättare Nova Friburgo på 1820-talet (”Nya Fribourg”). Kanske mindes bosättarna de höga höjderna och Alperna i Det gamla landet.
Nova Friburgo är också IFK Mariehamns Bernardo Ribeiros hemstad. När han och Grönvitts andra brasilianare, Diego Assis, fick frågan av spelbolaget Paf om de kunde tipsa om någon välgörenhetsorganisation i Brasilien föll valet på Casa dos Pobres (Fattighuset, fritt översatt). Anledningen var att Paf ville hitta en seriös välgörenhetsorganisation att skänka pengar till i samband med fotbolls-VM: för varje brasilianskt VM-mål skulle Penningautomatföreningen ge 500 euro.
Sagt och gjort.
Brasiliens VM slutade visserligen i besvikelse efter 1–7 i semifinalen mot Tyskland och 0–3 i bronsmatchen mot Nederländerna, men de elva målen längs vägen ger Casa dos Pobres 5 500 euro. Översatt i brasilianska real landar summan på omkring 17 000.
När Nyans utsände frågar syster Helena på det katolska Casa dos Pobres vad det åländska bidraget betyder för verksamheten skakar hon först på huvudet innan hon utbrister.
– Fantastiskt!


”Måste tacka Gud”
Med tanke på att en brasiliansk genomsnittslön ligger på omkring 1 500 real i månaden är det kanske svårt att ta in att ett spelbolag på andra sidan jorden skänkt tiofalt mer.
– Vi är helt beroende av folks bidrag. Jag måste säga att folk är väldigt hjälpsamma i Nova Friburgo, säger Helena som gläds åt att sådana som Bernardo Ribeiro inte har glömt bort sina rötter – och att Gud är med dem.
– Jag måste säga att folk i Nova Friburgo är oerhört hjälpsamma. De är villiga att skänka allt, såväl pengar som mat och kläder.
Casa dos Pobres förbarmar sig över dem som ingen längre bryr sig om.
När vi vandrar längs lokalerna på vårdhemmet ser vi människor med svåra psykiska och fysiska funktionshinder. Femtioåringar som inte klarar av de mest basala hygienrutiner, tonåringar som inte kan gå och överallt människor som inte har några andra i livet att ty sig till än de anställda på vårdhemmet.
– Av de 156 personer som är intagna här är det ett 80-tal som är helt övergivna av sina familjer. Deras mödrar var fattiga och lämnade iväg dem strax efter födseln, eftersom de inte hade någon möjlighet att försörja dem, säger syster Helena.

Dömda från start
– Förr i tiden var det värre. Barn med vattenskalle har blivit allt ovanligare med åren i takt med att sjukvården har blivit bättre. Tidigare såg folk knappt åt barn som såg sjuka åt, de var dömda på förhand.
Syster Helena svävar inte på målet när hon besvarar frågan på vad som skulle hända med de intagna på Casa dos Pobres om de inte hade tagits om hand på vårdhemmet.
– Då hade de dött. Ungefär hälften av dem har fortfarande kontakt med sina familjer, men eftersom de kommer ifrån fattiga förhållanden skulle inte deras föräldrar ha råd att ta hand om dem. Utan sådana här institutioner skulle de inte ha någon framtid, säger hon.
– Här får de funktionshindrade träna med sjukgymnaster. Man använder sig av bollar och leksaker i rehabiliteringen och sakta men säkert förbättras deras tillstånd. För mig som har varit på olika sjukhus, vårdhem, församlingar och skolor runtom om i delstaten Rio de Janeiro är det underbart att se. Jag älskar dem alla.
Vi vandrar vidare mellan de olika avdelningar bort mot ett nybygge i området.
Här ska Casa dos Pobres ha marknader och sälja sådant som donerats till dem för att få in pengar till verksamheten framöver. En lokal byggentreprenör hjälper till att subventionera kostnaderna, och kanske är det hit Paf-pengarna kommer att gå, spekulerar Marcus Ribeiro, Bernardos far, som är med på besöket.
Bernardos mor Jamila Salim agerar tolk.
Protester mot regeringen
Marcus och Jamila har sedan de flyttade från Rio de Janeiro till Nova Friburgo för ett par decennier sedan varit nära kopplade till Casa dos Pobres.
– Vi vet att det är en seriös organisation. Tyvärr är det många välgörenhetsorganisationer runtom i världen som inte är det. Men hit har vi alltid kommit för att hjälpa till. Det har känts som en självklarhet för oss att skänka kläder och mat. Jag är läkare själv och ibland händer det att jag kan hjälpa till här, säger Jamila.
Hon rör sig vant mellan sjukhussängarna tillsammans med syster Helena.
Det är svårare för Marcus.
– Att se dem ligga så här får mig att vilja börja gråta. Jag tänker på att jag kan köra en bil, äga ett hus och bära en klocka medan de som är här inte har fått någonting, säger han.
Vi går in i ytterligare en lokal där det står en maskin som tillverkar tygblöjor till de boende på Casa dos Pobres.
En kvinna kommer fram till mig.
Hon har just fått höra att en journalist från Norden är på plats för att skriva om hennes arbetsplats.
– Snälla, ni borde skicka hit några av era politiker så att vi kan få lite ordning på det här landet, säger hon.
Det här är veckan efter att fotbolls-VM har avgjorts, ett mästerskap som omgetts av massdemonstrationer med brasilianare som tröttnat på den skenande korruptionen i landet och en slösaktig regering som lagt miljarder på att arrangera VM och OS 2016 i stället för att satsa på välfärdsprojekt.
Syster Helena känner till fenomenet:
– Jag har varit med om att det har gått så lång tid som tre månader utan att vi har fått bidrag från staten. Och när vi får det täcker det bara en tredjedel av våra utgifter. Vi får kämpa varje dag, men Gud är med oss och rör vid folks hjärtan så att de i sin tur kan ge sina bidrag till oss.
– Den som ger till de fattiga har en plats i himlen.

Läs mer i onsdagens Nyan!

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax