DELA

Vilka könsroller får era barn ärva?

Hallå! Hoppas ni har det bra här i avslutningstider, med mycket festligheter och sommarkänslor. Jag tänkte dock prata om något mindre festligt som hände här om dagen, något mycket viktigt dessutom.

Först och främst måste jag reda ut lite begrepp innan jag kan börja min berättelse. Sexuella trakasserier är ”sexuella trakasserier, handling eller uppträdande av sexuell natur som kränker en annan persons värdighet.” (Nationalencyklopedin) Det vill säga när någon säger, gör eller anspelar sexuellt mot dig eller någon annan på ett sätt som inte känns bra eller okej. Det kan vara en klapp på rumpan, någon som flörtar ohämmat och närgånget eller något som någon skriver eller ropar åt dig. Sexuellt ofredande är en så gott som synonym term med sexuella trakasserier, vilka båda går under kategorin sexualbrott. Det är alltså olagligt likt våldtäkt, övergrepp och utnyttjande.

Sexualbrott är en typ av brott med stort mörkertal. Alla vågar inte eller ser inte meningen med att anmäla. Med den statistik som finns och tillgå från till exempel det svenska brottsförebyggande rådet ser vi att runt 76 000 personer i Sverige har anmält ett sexualbrott under 2014. 85 procent av offren är kvinnor.

Tidigare här i veckan sa någon till mig när vi pratade om sexuella trakasserier, ”Men Alexandra, sånt kan du ju inte koppla ihop med feminism, det handlar om dåligt beteende.” Nej. Nej. Det hör i högsta grad ihop med jämlikhet och med det feminism. Samtidigt som det självfallet också är dåligt beteende, men ett trakasserande beteende vi främst finner hos männen och som främst blir riktat mot kvinnorna (återigen 85 procent kvinnor vs 15 procent män finns bland dem som anmäler sexbrott). Det är ett beteende och en struktur som avspeglar ojämlikhet.

Snabb definition igen, att vi inte stöter på några missförstånd, en feminist är för jämlikhet mellan könen på alla plan. Alla ska ha samma rättigheter, oavsett vad en anser sig ha för kön och vem en blir kär i. En feminist vet dessutom om att det finns så många underbara och fantastiska män här i världen och även att det finns så många själviska och äckliga kvinnor. Vi finner ingen grundläggande skillnad mellan någon utan det är samhällets strukturer och normer vi kritiserar. Anledningen till att det kallas feminism då? Jo, därför att det är kvinnorna som tagit den största smällen genom historien.

Att inte vilja kalla sig feminist med argumentet att det i sig inte är jämlikt är att förringa problemet och förtrycket kvinnor utstått i år. Det är också att förringa den kamp som förts innan vår tid för till exempel kvinnlig rösträtt.

Åter till min lilla berättelse. En av mina nära vänner promenerade en kort bit ensam en fredagkväll, på väg till oss andra som hade picknick. Ett gäng med killar hamnar bakom henne och måste ha tyckt att hon var attraktiv då de plötsligt ropar ”Får vi knulla dig?”. Min vän visar tydligt att hon inte är intresserad av att ligga med dem, trots det upprepas frågan flertalet gånger. Tillslut blir frågan ”Men får vi knulla dig i röven då?”. Tre stycken nej hade tydligen inte beskrivit hennes ickelust att involvera sig sexuellt med dessa herremän. Hon slipper dock undan dem sedan när hon kommer fram till oss.

Här, nästan en vecka senare, möter jag hela gänget igen. De firar avslutning och är på gott humör och jag, en ”ilsken feminazi” som jag senare fick höra att jag var, tänkte önska dem en trevlig kväll, men tyckte att de kunde undvika att sexuellt trakassera någon ikväll. Ingen av dem ville förståeligt nog känna sig vid denna påminnelse och tyckte det var lite pinsamt, speciellt när det satt flickor i bilen som de nog hoppas att charma. Dock verkar inte det vara ett problem senare, för när jag kommit vidare påväg hem med min pojkvän så ropas det plötsligt ”du borde knullas i röven jävla feminazi”. Jaha.

Där fick jag. Inte kan jag tro att jag får stå upp för min eller andras rätt att existera utan att bli utsatta för sexuella trakasserier. Vem tror jag att jag är? Ett ligg som skulle vara en våldtäkt skulle säkert råda bot på min ”uppkäftighet”? Eller? Va?

Sexuella trakasserier kan ses som något lindrig i jämförelse med våldtäkt. Bägge är fel, skadar och det ena bygger på normer som leder till det andra. Jag är glad att det var jag och min vän som fick möta just dessa kommentarer båda dessa kvällar. För vi kan ta det, vi är så pass säkra på oss själva att vi kan säga dra åt helvete och röra oss mot trygga grupper. Vilket i sig är sjukt, vi som snart vuxna kvinnor behöver röra oss i grupp för att inte behöva vara rädda. Vi är dock tyvärr och helt säkert inte de enda.

Tänk om det var den osäkra flickan som nyss gick ut nian, hon som oroar sig så inför gymnasiet, som också fick ta emot det. Eller den oroliga pojken som inte riktigt tycker om sociala sammanhang men ändå vågar sig ut den kvällen. Om det skulle vara tjejen som har ett nedbrutet självförtroende samt saknar självkänslan att se det som en dum kommentar, utan istället tänker att det nog vore rätt åt henne. Hon är ju ändå såpass dålig.

Tänk efter snälla ni, när ni uppfostrar, pratar, lär ut och visar exempel för unga flickor men speciellt unga pojkar. Tänk på vilka könsroller och vilket beteende ni låter dem ärva av er. Ni kommer tyvärr aldrig ha stenkoll på era barn, de blir äldre och växer ifrån er oavsett om ni vill det eller inte. Så tänk om det vore er dotter, tänk om det vore er bästa vän, tänk om det vore er syster. Tänk om det vore er son, er kusin eller er mamma. Som antingen bröt ner någon annan eller utsattes för detta. Skulle det kännas så jävla bra? Hur skulle det kännas när det stegras? När det är er nära som har blivit våldtagen? Eller försökt våldta något?

Tänk på det nästa gång ni hör någon kasta ur sig något oacceptabelt. Och förklara aldrig någonsin bort det med att det är ett skämt eller inte är en del av feminismen och jämställdheten. De 85 procent kvinnor plus mörkertalen har rätt till att någon gång klara av att känna sig trygga påväg hem från butiken/jobbet/skolan/baren igen.

Ni som förstått och tagit åt sig av det jag försöker säga, hatten av för er.

Ta hand om er.

Alexandra Gäddnäs