DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Våldet förgör och trasar sönder

Nya Åland publicerade i tisdagens tidning tre insändare som skrivits av kvinnor med erfarenheter från våld i nära relationer. Läs deras berättelser här:

”Att komma hem känns allt annat än tryggt”

”Hela arbetsdagen har varit kantad av oro och rädsla. Rädsla eftersom du redan vet att han, på något av sina obehagliga sätt, kommer att låta sin aggressivitet och sitt missnöje drabba dig.

Hans aggressivitet över att ha hört dig prata och skratta med en manlig kollega. Hans aggressivitet över att du snart ska åka på en tredagars kurs. Hans missnöje över dina val av vänner. Hans missnöje över vad du äter. Hans missnöje över din vikt. Hans aggressivitet över att du bestämt dig för att gå på fest med några väninnor. Hans missnöje över hur du klär dig. Hans missnöje över hur du pratar med människor. Hans aggressivitet över den tid du tog på dig att handla vid Sparhallen.

Orsakerna till hans aggressivitet kan du aldrig riktigt veta på förhand. Vissa saker vet du, av tidigare erfarenhet, väldigt väl att triggar igång honom. De sakerna väljer du allt som oftast bort för att skydda dig själv.

Du parkerar bilen utanför huset, och ser genom fönstret att någon redan står där i hallen och väntar på dig. Du försöker hålla dig lugn, även om stressen redan rusar i kroppen. Du öppnar ytterdörren. Du blir lättad över att se att det är dottern, och inte mannen. Men lättnaden övergår till sorg när du ser den rädda blicken i dotterns ögon. Du förstår direkt att hon redan fått sin beskärda del av hans aggressivitet. Även hon plågas av hans kritiserande, hans fördömande, hans ifrågasättande och hans anklagande.

 

Hon viskar ”han är på övre våningen”

 

Hon viskar ”Han är på övre våningen”, samtidigt som du uppfattar den höga volymen från TV:n. Den höga volymen som är ett sätt för honom att visa dig sitt missnöje. Att han inte tänker bevärdiga dig med en blick, eller ett ord, på en bra stund. Han vill inte veta av dig. Du är inte värdig hans uppmärksamhet. Han har redan ätit middag, men nog dukat för dig och dottern vid matbordet.

Maten som han lagat står också den på matbordet. Du tänker att du för allt i världen inte får glömma att tacka honom för maten. Gör du inte det kommer du att få din otacksamhet ”nedkörd i halsen” innan dagen är över.

Dottern och du fortsätter prata lågt för att inte störa honom ännu mer än ni, i hans värld, redan gjort. Ni äter maten, och du försöker så gott du kan att inte visa dottern din rädsla och oro. Du frågar henne hur hon haft det i skolan, och till din glädje känner du att dottern börjar bli lite lugnare. Då hörs hans steg i vindstrappan. Dottern sneglar oroligt mot dig. Både du och hon tystnar. Ska han komma in i köket? Ska han säga något?

Du känner lättnad när han bara går förbi ut till hallen där han greppar bilnyckeln, innan han går ut genom ytterdörren. Dottern sjunker ihop, efter att ha suttit i givakt sen hon hörde hans steg i vindstrappan, och hon ser väldigt trött ut. Kvällens träning hon sett fram emot ger henne ändå lite energi, och du förstår också hennes lättnad över att få komma hemifrån även om det bara handlar om någon timme.

När du kommit hem, efter att ha kört dottern till träningen, sätter du dig i sovrummet. Dörren lämnar du lite på glänt för att höra ifall han kommer hem. Du ringer din syster i hopp om att få prata ostört med henne, men i samma stund systern svarar hör du ytterdörren öppnas. Utan möjlighet att lätta din rädsla och oro för systern hör du dig själv berätta lite vardagliga saker för henne. Du väljer noga dina ord, och samtalet blir kort eftersom du vet att han befinner sig alldeles i närheten för att kunna höra vad du säger.

Strax efter att samtalet är över kommer han in i sovrummet. ”Vem pratade du med?”, är den första frågan. ”Och varför ringde du henne?”, är den andra frågan. Att förklara och försvara är din vardag, och så snabbt du förmår försöker du komma på de ord du tror att ska göra honom minst aggressiv och hotfull.

I den här situationen finns nämligen inget du kan göra för att han inte ska nedvärdera dig. Inte ska anklaga dig. Inte ska ifrågasätta dig. Inte ska hota dig. Orden ur hans mun är elaka och ironiska, och blicken i hans ögon hatfull. Du reser dig och går ut ur sovrummet. Du hinner bara några steg innan en badboll kommer, som skjuten ur en kanon, vinande strax bredvid dig. En lätt och ofarlig badboll.

Budskapet däremot är allt annat än ofarligt. Budskapet är synnerligen skrämmande. Du har en obehaglig känsla av att det är dig han skulle vilja sparka lika hårt som badbollen. Men det gör han inte. Han sparkar inte. Han slår inte. Han behöver inte gå så långt. Det räcker med hans blick, hans ord och hans gester för att du ska kapitulera. Och det vet han. Blicken, orden och gesterna är tillräckligt hotfulla och skrämmande.

För att skydda dig själv, och dottern, väljer du att hålla tyst och gå undan. Han går upp till soffan och TV:n. Du hoppas att han ska bli sittande där resten av kvällen. Nu är kall tystnad och ignorans antagligen vad som följer den dagen. Säker kan du ändå inte vara. Än är faran kanske inte över.

För säkerhets skull sätter du telefonen på ljudlöst läge ifall någon skulle ringa dig. Det ljudlösa läget på telefonen har blivit ett av flera sätt att försöka skydda dig från obehagliga frågor och insinuationer. Efter att ha hämtat dottern från träningen, och så tyst och lugnt som möjligt ätit kvällsmål med henne, går du och lägger dig och hoppas på att det värsta av hans ilska lagt sig så att morgondagen blir lugnare för både dig och dottern.

Med terapeutens hjälp kunde jag äntligen börja sätta ord på den skam, den rädsla, den förvirring och den maktlöshet jag känt.

Det här var min och dotterns vardag under flertalet år, men inte nu längre. Det dröjde ett bra tag efter att jag lämnat mannen som jag, tack vare professionell hjälp, verkligen förstod vad jag och dottern varit utsatta för. Med terapeutens hjälp kunde jag äntligen börja sätta ord på den skam, den rädsla, den förvirring och den maktlöshet jag känt.

I dag ingår jag i en stödgrupp där vi är flera kvinnor som levt med våld i nära relation. I denna stödgrupp har jag för första gången upplevt den bekräftelse, och den förståelse, jag behöver för att kunna helna på riktigt. Våldet finns fortfarande kvar i varje liten cell, men med dessa kvinnors hjälp är det lättare för mig att helna. De är mina ”trasdockesystrar”. Min förhoppning är att nå ut till kvinnor som lever under liknande förhållanden, och förhoppningsvis väcka insikt, mod och kraft för dem att söka hjälp att kunna lämna de män som misshandlar dem.

 

Bilden är arrangerad.
Bilden är arrangerad.

”Kvinnors utsatthet en tyst epidemi”

”I november uppmärksammades den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Att uppmärksamma våld mot kvinnor utesluter inte att allt våld är förkastligt vem som än utsätts, men just kvinnors utsatthet i nära relationer är en tyst epidemi, inte bara globalt utan ytterst lokalt.

Jag var själv övertygad om att om någon kränker mig psykiskt eller fysiskt skulle jag gå direkt, inte utsätta mig för detta. Det är ju självklart! Men nu, med tiden, inser jag att jag i flera år tyckte att det var helt självklart att det ”inte var så farligt” att han slog mig i huvudet. ”Det var ju bara två gånger och med öppen hand”. ”Han menade inte att det skulle hända, det var i misstag” när min axel gick ur led. ”Det har ju inte hänt så ofta, det var ju sex månader sen förra gången”. ”Jag är ju inte blåslagen, det syns ju inte”. ”Jag borde inte ha sagt det där, jag vet ju att han blir så arg.” ”Om jag skulle kunna hålla mig lugn skulle det inte hända”. Och så vidare.

Hur är detta möjligt? Jag är en stark, självständig, intelligent kvinna, hur kunde jag tillåta detta? Det tog lång tid, efter att jag lämnat förhållandet, innan jag ens kunde kalla det för vad det var. Jag kunde inte säga ordet misshandel eller uttala meningen: ”Jag har blivit misshandlad”.

Det finns ett begrepp som kallas ”normaliseringsprocess”, som Eva Lundgren, professor i sociologi, har myntat. Den innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad. Gränsen för vad som är normalt flyttas under en längre period genom obemärkta kränkande handlingar, några välvalda nedvärderande ord, menande blickar, utstuderad tystnad. Kontroll och maktutövning genom skam, skuld och rädsla.

När det första slaget till slut kommer har det mentala fängelset redan befästs.

När det första slaget till slut kommer har det mentala fängelset redan befästs. Det är därför den psykologiska misshandeln går så långt djupare än den fysiska och kan hålla kvar offret i sitt järngrepp i åratal också efter att kvinnan lyckats lämna relationen.

Misshandlade kvinnor behöver därför enormt med stöd under själva uppbrottsprocessen och för sin säkerhet också långt in i framtiden. När kvinnan till slut vågar medge för sig själv och för någon annan vad som hänt är hon bara ett myrsteg loss. Det är förödande för henne att måsta försvara sig om hon inte blir betrodd. Detta är en av orsakerna till att mörkertalet är så stort. Jag skulle inte vara där jag är idag utan min familj och mina vänner som trodde på mig mera än jag trodde på mig själv. Dom frågade aldrig: ”men varför gick du inte vid första slaget?” utan med öm handlingskraft hjälpte dom mig att våga ta steget, söka professionell hjälp och fortsätta att gå vidare, ett myrsteg i taget.

Så kära kvinna: du är inte ensam, vi är många, det finns hjälp, det är inte ditt fel! Käre man: det är inte för sent, det finns hjälp, kontakta en ATV-grupp!

 

2322747

”Han sa att han skulle döda mig”

”För ett antal år sedan träffade jag en man. Han var omtänksam och beskyddande. Inte för att jag behövde beskydd men det var skönt att få vila i hans famn. Jag fäste mig vid honom och vi blev ett par.

Så småningom blev omtänksamheten och beskyddet tidvis kontrollerande. Tiden gick och när första slaget kom blev jag förvånad och perplex. Jag fattade inte riktigt vad som hänt. Jag hade erfarenhet genom kvinnliga vänner om våld i nära relation och hade hjälpt en kvinna ur en sådan situation tidigare. Jag hade också viss faktakunskap.

Vartefter tiden gick, krympte min värld. Allt flera människor i min omgivning blev smutskastade av honom och inte värda att ha som vänner. Om jag t.ex. hade talat till någon man (kunde vara gemensam vän till oss) så kom slagen, de nedvärderande orden och beskyllningarna. Jag började undvika situationer som kunde göra honom arg. Det var egentligen en omöjlighet eftersom vad som helst kunde uppfattas som en anledning till våld mot mig. Även situationer som jag överhuvudtaget inte uppfattat.

Jag skämdes för min situation och jag berättade inte för någon hur det var.

Under denna tid hade jag olika förtroendeuppdrag, de blev också riskfyllda att gå till.

Jag försökte berätta om ATV-gruppen för honom, men det resulterade i en kokande (livsfarlig) ilska hos honom, som ju inte själv såg sina våldsproblem som ett problem.

När han vid ett tillfälle hade låst min kropp och hade ett tillhygge och sade att han skulle döda mig, visste jag att det var möjligt.

När han vid ett tillfälle hade låst min kropp och hade ett tillhygge och sade att han skulle döda mig, visste jag att det var möjligt. Jag förstod då i den stunden att han kunde döda mig, även om han inte ville bli en mördare. Nu visste jag att jag måste ta mig ur relationen. Fast jag visste inte hur. Jag kände till de vägar som samhället erbjöd men jag kunde inte använda dem, skammen var så stor och jag ville inte rubba bilden av att vara en välfungerande kvinna.

Det tog nästan ett år innan jag hade förberett tillräckligt både praktiskt och mentalt så att jag skulle kunna gå. Till sist kom tillfället och jag gick. När jag hade tagit mig ur relationen var jag ett spån av mitt forna jag. Möjligen hade jag behållit ett inre rum där jag kunde vara jag.

Idag när jag ser tillbaka på den här tiden ser jag tydligt mönstret. Jag ser normaliseringsprocessen, att jag fann mig i situationen, trots bättre vetande. Jag ser hans totala förnekande. Jag förstår att grannar måste ha uppfattat våldet, trots att ingen anmälde.

Jag önskar att jag själv hade haft kraft att anmäla men jag gjorde det inte. När jag hade tagit mig ur relationen var jag totalt utmattad. Relationen hotade mig till död, både fysiskt och psykiskt. Jag ”dog” också genom att isoleras och att inte få vara Jag. Inget fysiskt våld förekommer utan ett psykiskt våld.

De konkreta slagen kan vara lättare för omgivningen att förstå än den psykiska misshandel som föregår våld och som finns som ett klister i relationen och håller samman det hela. Det är möjligt att jag aldrig någonsin kan ha en relation med en man på nytt, varenda cell i min kropp minns, även om förnuftet säger att det också finns bra män. Jag har ändå ett liv.

Jag önskar en värld där kloka män tar ansvar för och avstånd från våld i nära relationer. Att det diskuteras i mansgrupper och att man där vågar prata om våldsproblem.