DELA
© Nya Åland
Foto: Stefan Öhberg

Stress är att leka med elden

Mellan ett halvår och ett och halvt år. Så länge kan det ta att återhämta sig från utmattning. Det tål att påminnas om: det är inte en förkylning och det är inte en statussymbol. Det är brinnande allvar.

 
”Inom mig kände jag mig nästan fullständigt död. Jag var svart och förkolnad som en äng efter en skogsbrand.” Så skriver Susanna Tamaro i boken ”Gå dit hjärtat leder dig” och citatet lyfts ofta upp i utmattningssammanhang.

Vem vill förkolna? Inte du, inte jag. Men ändå står vi alla och betraktar den skogsbrand som sakta äter sig igenom vår folkhälsa. Känner hur lågorna slickar skinnet, men tänker att vi nog kan slippa undan med några små brännskador.

Man säger att bränt barn skyr elden. Men varför gå där och påta med tändstickorna till att börja med?

 

Nej . Inte igen. En ledare om utbrändhet.

Du har läst dem förr. Och jag är ledsen, men du kommer läsa dem igen.

För sanningen är att vi fortfarande inte tar det på allvar. Utmattning är dödsallvarligt och extremt onödigt.

 

”Bara lite till”. ”På semestern får jag vila”. ”Jag är bara lite tankspridd”. ”Jobbet behöver mig”. ”Det finns ingen annan som kan ta över”. ”Jag kan inte ta ledigt”. ”Sova kan man göra i graven”. ”Det är bara lite mycket just nu”.

Känner du igen någon av dessa undanflykter? Stressade och nära utbrända människor kan måhända förlägga bilnycklarna varje måndagmorgon, bränna mannagrynsgröten i kastrullen, råka köra tre extra varv i rondellen eller överleva på smulorna som återfinns bland tangentborden i brist på tid och energi för lunchpaus, men de är mästare på att slingra sig undan frågor om sitt välmående.

 

Vi människor är roliga. Vi är övertygade om att vi är outbytbara och ovärderliga. Det är vi också. Som människor. Inte som presterare. Det finns inget likhetstecken.

200 personer varje år i Sverige dör till följd av stressrelaterade faktorer. Helt orimligt.

Arbetsmiljöverket i Sverige publicerade i våras en rapport som visade att sjukskrivningar på grund av bland annat hög arbetsbelastning ökat med 70 procent på fyra år. Och vägen tillbaka är lång.

 

Förutom motion och sociala nätverk, rekommenderas tid som plåster på stress-såren. Ordentligt med tid. Tiden före väggen är definierande, för efter kraschen kan det ta upp till ett och halvt år innan hjärnan börjat återhämta sig. Och kraschen kommer om man inte sätter foten på bromsen.

Ingen annan än du är ansvarig för ditt välmående. Det är din fot som vilar på bromspedalen.

 

Vik en stund varje dag för dig. Lär dig känna din kropp och signalerna den sänder ut. Lär dig känna in dina egna gränser. Att inte göra det är brandfarligt.

Jag tänkte här avsluta med ett citat av Iain Thomas om prioriteringar.

”Varje dag, kommer världen att dra dig i handen och ropa ”Det här är viktigt! Och det här är viktigt! Och det här är viktigt! Du måste oroa dig för det här! Och det här! Och det här! Och varje dag är det upp till att dra tillbaka din hand, sätta det på ditt hjärta och säga: Nej. Det här är vad som är viktigt”.

 

Lägg undan tändsticksasken. Sitt en stund i mörkret med dig själv. Och tänk på vad som är viktigt.