Skogen är full av kantareller, riskor, kremlor, soppar…
Läkaren Sten-Anders Carlsson har varit svampplockare i hela sitt liv. Nya Åland fick följa med på en svampexkursion i Finström Bamböle och vi kan konstatera: i år är skogen full av svamp!
Sten-Anders Carlsson kan med rätta kallas en riktig svampentusiast.
– Jag blev nog svampintresserad redan i tonåren då jag plockade svamp med mina föräldrar. Vi bodde på Klinten och plockade svamp där sjukhuset ligger idag.
Sjukhuset där Sten-Anders Carlsson sedan i många år kom att tjänstgöra som kemist innan pensioneringen och dit han ännu är knuten via forskningsgruppen för fästingöverförda sjukdomar.
Långbyxor och gummistövlar var utrustningsinstruktionerna Nya Åland fick för svampexkursionen till Finström Bamböle.
Innan vi ger oss i väg ut i skogen stoppar vår ciceron skjortan innan för byxorna och ser till att byxbenen är ordentligt nerdragna i gummistövlarna.
– Fästingarna klättrar nerifrån upp. Forskningen har visat att de föredrar ljusa kläder, men jag använder ändå ljusa byxor då man ser dem så mycket lättare på det viset.
Bra svampår
Med korgar och svampknivar (knivar försedda med borste att borsta ren svampen med) ger vi oss in i skogen. Det lär ju skall vara ett gott svampår i år och mycket riktigt: vi behöver inte gå många meter in bland granarna i Bamböle så ser vi de första stora grupperna av rödgul trumpetsvamp. De är inte så stora ännu, men de finns i massor. Man vet inte riktigt var man skall sätta ner fötterna för att inte trampa ner dem. Vi plockar och Sten-Anders berättar om hans och hustrun Kajsas svampintresse.
– När vi flyttade tillbaka till Åland på 70-talet blev vi riktigt superintresserade. Vi läste och lärde oss så mycket vi bara kunde. Vi hade till exempel en utställning med 80 namngivna svampar i Saltvik. Jag har smakat ungefär 40 olika svampar på Åland, men numera plockar vi bara ett tiotal favoriter: kantareller, trattkantareller, trumpetsvamp, både rödgul och svart, champinjon, stolt fjällskivling, sillkremla, smörsopp och Karl-Johansvamp och några till
Sten-Anders Carlsson vill poängtera betydelsen av att man håller sig uppdaterad och köper en ny svampbok med cirka fem års mellanrum. Nya rön kommer regelbundet och såna svampar som i äldre svampböcker anses ätliga, är i dag klassade som ickeätliga.
– De behöver inte alltid innehålla nerv- eller levergifter, men det finns svampar som har visat sig vara cancerogena eller annars olämpliga för människan. Ett exempel är sammetsfotad pluggskivling som nuförtiden inte anses ätlig.
Mossan är mjuk och fuktig, solen silar mellan träden och det är alldeles, alldeles tyst.
– Det är förvånansvärt sällan vi träffar på andra i skogen eller ser att andra plockat svamp på våra favoritställen.
Värsta konkurrensen om svampen har man från rådjuren.
– Man ser alltid om de varit framme genom att det då alltid ligger smulor utspridda runtomkring.
De första kantarellerna
Alla svamparter har sina egna växtplatser, men svampplockarnoviser kan börja söka i halvöppen, fuktig blandskog.
– Så är det viktigt att hålla koll på var solen är för orienteringens skull. Själv glömmer jag alltid kompassen hemma.
– Runt 20 juli brukar man plocka de första kantarellerna och tre veckor framåt, sen kommer de igen en andra omgång i september, oktober. I år plockade vi de första kantarellerna ovanligt tidigt, så den bästa kantarellsäsongen är över för i år.
Vi hittar ändå en del kantareller, enstaka stora exemplar här och där. Men det finns förstås många fler delikata svampar att plocka.
– Ren på våren i månadsskiftet maj-juni plockar vi vårmusseroner. De finns där det växer al och älggräs. Sen igen från slutet av juli och fram till frosten finns det mycket god svamp att plocka.
Paret Carlsson plockar numera bara svamp som kan förvällas i sitt eget spad och de fryser oftast bara in svamp av en sort, mest för att det har visat sig att svamparna kan ta åt sig smak från varandra och att resultatet inte alltid blir så gott. De tar bara svampar av hög kvalitet.
– Skogen är ju full av svamp!
Sökandet en glädje
Han tycker visserligen att svamp är mycket gott, men minst lika roligt är själva sökandet och glädjen när man hittar något och så förstås själva naturupplevelsen, att få vandra i skog och mark. Tre av parets favoritsvampställen är dock numera förstörda på grund av kalhyggen. De åker runt en del och har svampställen både i Geta, Sund och Finström.
– Nämen, åh! Såna mängder! De här missade vi nog igår!
Trumpetsvamparnas granngula stjälkar lyser i mossan, vi plockar en del, men går vidare mot något han vill visa. Månne både exkursionsledaren, reportern och fotografen tyst tänker på att hasta tillbaka till skogen efter arbetsdagens slut…
Så lyser det plötsligt vitt intill en ung gran, tre exemplar av den med tre kors märkta svampen i vår svampbok: vit flugsvamp.
– Jag ville visa den för er för man hittar den inte så ofta på bild. Titta nu! För det är egentligen mycket lätt att skilja den från champinjon.
Giftiga svampar
Sten-Anders gräver i mossan och visar den tydliga strumpan och ringen som flugsvampen har. Hatten är sammetsvit och lamellerna på undersidan är helt vita. Han visar för jämförelsens skull en champinjon han plockade igår, den har färgade lameller. Färgen kan variera, men helt vita är de inte, varken hatten eller lamellerna på champinjonen.
– Jag brukar säga att om champinjonen är så liten att man inte kan se lamellernas färg så skall man inte ta den.
Han sträcker fram champinjonen och ber oss dofta på den.
– Känn! En tydlig doft av mandel.
Vi hittar blek taggsvamp som Sten-Anders plockar. Den rödgula taggsvampen bryr han sig inte om, fast många nog tycker den är okej att blanda med till exempel kantareller.
Varje år dör någon av svampförgiftning, men oftare nuförtiden av lömsk flugsvamp som inte är lika vit.
– Den liknar egentligen inte någon annan ätlig svamp vi har hos oss, men de flesta förgiftningsfall på senare år har varit inflyttare från medelhavsområdet. Den kanske liknar någon ätlig svamp man har där.
Smaka försiktigt
Vi går vidare, och ett förtjust utrop från fotografen signalerar ett nytt fynd. Sten-Anders blir entusiastisk. Det är en riktigt god svamp: sotbrun vaxskivling som växer djupt i mossan.
– De är lite söta i smaken.
På en stig hittar vi en liten brun kremla.
– Man kan alltid smaka på kremlor och avgöra om de är ätliga eller inte. Ingen är så giftig att man tar skada av den.
Han skär ett snitt och smakar.
– Man måste vänta lite, ibland kommer smaken först efter en liten stund. Mmmm, den här är god. Det måste vara mandelkremla.
Och mycket riktigt, den är väldigt god och mild i smaken, så god att jag gärna ätit den rå i en sallad.
– Nackdelen med att smaka är att om det skulle vara en oätlig kremla så har man smaksinnet förstört de närmaste 5-10 minuterna. Röda kremlor kan man nog i regel undvika att plocka och smaka.
För riktiga nybörjare kanske det är skäl att ta det mycket försiktigt med avsmakningen, bara plocka riktigt säkra svampar och gärna i sällskap av någon kännare.
Riskor och kremlor
Riskor och kremlor är svampar som är nära släkt, det är båda broskartade och går lätt att bryta av foten på. Det finns ett bra sätt att skilja dem åt. Sten-Anders tar svampkniven och skär ett snabbt snitt i svampen han hittat. Ut sipprar mjölkdroppar, det är en riska vi hittat.
– Blodriska är den enda riskan jag äter, närmare bestämt tallblodriska eller läckerriska som den också kallas. Den är alltid bunden till tall och har tydliga ringar på hatten. Granblodriskan, som också är ätlig, växer vid gran och får en grönskimrande färg på mitten av hatten.
Svamp är mager föda, det finns mycket mineraler och spårämnen i svamp.
– Jag kan äta hur mycket svamp som helst, men det finns endel som är känsliga i magen och den kan vara svårsmält.
Vi vandrar vidare under höga granar med blicken i marken och siktet inställt på svamp. Vår ciceron stannar oss plötsligt.
– Se här! De höga granarna, mossan och där borta en bergsklack med vit lav på. Det här är också en av anledningarna till att jag gillar att plocka svamp!
