DELA
© Nya Åland

Med Kaj i naturparadiset

Vargen är inte ensam på Jurmo. Den delar sitt tillfälliga uppehälle med naturens otämjda lodjur, mårdhund, älg, rådjur och vitsvanshjort.
Nyan åkte dit för att bekanta sig med det vilda – och guidades förstås av djur- och naturentusiasten Kaj Lundberg.
Solen strålar genom molndiset. Våra kinder värms behagligt när ögonen kämpar för att inte bländas och tappa sikten i snöröken från fyrhjulingens spinnande bakhjul.
Skulle vargen dyka upp här och nu. Vad skulle vi göra? Stelna till, skicka menande blickar till varandra om upplevelsen som med säkerhet skulle bli vårt livs enda?
Det var Kaj Lundbergs tur. Han fick det hett eftertraktade fotot på ett av naturens skyggaste djur. Publiceringen i våra åländska tidningar och i Helsingin Sanomat kan vara den enda i sitt slag, i hela Finland. Vargbilder brukar annars vara tagna av professionella naturfotografer som ligger gömda vid matningsplatser.
Naturentusiasten Kaj tar det inte med en axelryckning. Självklart var det en stor grej.
– Jag tog kameran och stack iväg. Jag körde fort som f-n med fyrhjulingen på den snöbeklädda isen för att hitta spåren, sladdade och svängde för att ta en närmare titt. Döm om min förvåning vad stora de var. Det var ingen tvekan om att det var ett vargspår, beskriver han minuterna efter brorsan Leif Lundbergs samtal.
Där, på isen mellan Långö och Storholmen, stod den och stirrade rakt på honom – cirka 400 meter bort. Men kameran krånglade, vargen sprang mot byn och Kaj satte av efter. Vid Rävholmsöarna möttes de igen.
Klick! Där fick han den.

Älgro
Vargar förväxlas ofta med hunden och lodjuret. Tydligast skiljer den sig genom en titt på svansen. Vargens hänger nedåt, medan hundens ofta är uppåtriktad eller inrullad.
För att inte förväxla hundtassen med vargens mäts den ofta i storlek. Stämpeln är i allmänhet 9-11 centimeter lång, precis som det spår Kaj uppmätte vid Jurmo gästhamn.
För att vara lite säkrare på sin sak kan en idé vara att följa spåren en bit. Vargspår går ofta rakt fram, medan tama hundar brukar springa i kors och tvärs.
Kaj kör oss till Risto Henrikssons gård nordost på Jurmo där nya spår upptäcktes dagen efter. Byns Highland cattle får oss att börja skratta där de står som i en tecknad film, exakt uppradade, med huvudena vända och stirrande rakt mot oss. Vad all denna uppståndelse?
En bit på vägen stannar vi till. Två gropar i snön vittnar om en älgmamma och hennes kalv som under natten legat tätt intill varandra och sovit.
Stort reportage i papperstidningen!

Cecilia Lindvall