DELA
© Nya Åland

Livet blev sig aldrig likt efter demensdiagnosen

Lärarinnan Inez Brunström var 54 år gammal när hon fick sin demensdiagnos för fem år sedan.
Nu klarar hon sig inte längre på egen hand.
Maken Lars-Erik har bestämt sig – hon skall inte behöva leva på en vårdinrättning. Men för det har han betalat ett högt pris.
Inez ler vänligt när hon hälsar besökarna välkomna till hemmet i Sund Prästö. Det är svårt att tro att hon en gång i tiden hade smeknamnet ”Den lilla arga”.
– Men så kallades hon när vi träffades på jobbet, säger Lars-Erik Brunström med ett leende.
– Vi blev ett par för 45 år sedan.
Arbetsplatsen var en elfirma i Stockholm. Där hade ålandsbördige Lars-Erik fått anställning efter att han tagit sin elingenjörsexamen. De gifte sig 1972 och fick två barn, men Inez tänkte inte bli hemmafru.
– Så hon började plugga på kvällarna och, när barnen blev litet större, på dagarna. Och sedan tog hon sin lärarexamen med bravur.
På skolan i Åkersberga nordost om Stockholm var hon populär bland elever och kolleger. Hon var den som alltid tog sig tid att lyssna, och ställde upp för andra även om hon hade ont om tid. Hon lärde sig inte säga nej.
Inez blev sjukskriven och paret funderade på att flytta till Åland. Lars-Erik var då elkonsult och chef för 20 ingenjörer på ett Stockholmsföretag. Det jobbet var han inte redo att lämna genast. De bestämde sig ändå för att bygga ett hus i Prästö, på en tomt som varit i hans släkts ägo sedan 1860-talet. Huset stod färdigt hösten 2Han pendlade hit på veckosluten och hade några år kvar till pensionen. Men sedan hände något som förändrade bådas liv.
– Inez fick svårt att skriva, läsa och räkna. Det var nog hon som först märkte att det var någonting som inte stämde. Den sista terminen på skolan tog hon de duktigaste eleverna till hjälp när det skulle läsas eller räknas. Och jo, jag märkte nog också att det var något på snisken.
Hon fick en remiss till en ”hjärnskrynklare” i Åbo.
– Undersökningen tog fyra-fem timmar. Men vi fick inget besked då, det fick vi senare av en läkare på ÅHS. Det var alzheimers. Man tror att demens bara drabbar gamla människor. Min mor fick det när hon var 90 år. Inez var bara 54 år gammal när beskedet kom.
Hon kunde inte fortsätta jobba, varken på skolan eller någon annanstans. Hon blev sjukpensionär och Lars-Erik gick i pension några år tidigare än det var tänkt för att kunna ta hand om henne.
– Att lämna bort henne till någon vårdinrättning var inget alternativ. Aldrig, säger Lars-Erik med eftertryck.
Läs mer i papperstidningen!

Patrik Dahlblom