DELA
© Nya Åland

Johnny lever utan skallben

”Tänk dig den tunnaste sytråd, så fin var gränsen mellan liv och död”. Orden från läkaren var obehagliga för Johnny Karlsson att höra. Men även det som fick honom att bestämma sig för att bli frisk.
I augusti fick Johnny Karlsson svåra skallskador efter en fallolycka, i dag är han så gott som sig själv igen.
Den nionde augusti var Johnny Karlsson på rockfestivalen Bastö on the rocks på Bastö bykrog i Finström. Av någon anledning som han inte minns gick han upp på körbron till en lada. Han föll från en höjd som inte ens var två meter men han slog huvudet rakt i en sten.
Han fördes till akuten på Ålands centralsjukhus och sedan vidare till universitetssjukhuset i Åbo. Där konstaterades att hans skalle var sprucken, han hade skador på vänstra hjärnhalvan samt en liten blödning på höger sida. En bit av skallen saknas fortfarande så höger sida av huvudet är insjunket eftersom inget skydd finns runt hjärnan. Johnny trycker på den mjuka delen av huvudet för att visa.
– Jag känner hur hjärnvätskan skvalpar när jag rör huvudet fram och tillbaka, säger han. Jag försökte jogga några steg med min son häromdagen men då rörde det sig upp och ner i huvudet.
Han gör helst inga hastiga rörelser med huvudet eftersom han blir yr och ostadig. Han klarar heller inte av när det blir för varmt inomhus. Om någon månad ska han få en titanprotes som ska ersätta skallbenet.


I respirator
De två första veckorna i Åbo låg Johnny nedsövd i respirator. Efter tre dagar gjordes en akut operation då trycket plötsligt sköt i höjden. Trycket i hjärnan ska normalt ligga på tio men hade nu ökat till 80. Efter operationen låg trycket stabilt på 14. Det var i samband med den operationen som man tog bort skallbiten. Totalt gjordes tre operationer i huvudet på grund av blödningar.
Johnny går obehindrat själv nu. Han bor sedan den 15 september på ÅCS:s rehabiliteringsavdelning och promenerar själv i Mariehamn varje dag.
– Det kan vara lite vingligt, folk stirrar och tror väl att jag är påverkad av något, säger Johnny.
Många stirrar på hans huvud också. Ofta har han mössa på men blir det för varmt i någon butik brukar han förvarna innan han tar av den.
– Det är klart att det inte känns så roligt alltid men vill de stirra får de väl göra det, säger han. I vinter när det blir halt måste jag dessutom ha hjälm också.
Han är överlag mer försiktig i vardagen. Han vill inte längre promenera på bergen vid bostaden och han bor i en stuga på sina föräldrars gård när han har permis på helgerna.
– Det känns tryggare än att bo ensam, tycker han.


Såg i spegeln
Johnny minns egentligen ingenting från tiden före han flyttades till bäddavdelningen. Även om han kopplades från respiratorn åt han fortfarande så pass starka mediciner att han inte var helt medveten om vad som skedde runt honom. Han minns dock när han såg sig i spegeln första gången efter olyckan.
– Jag visste inte att halva skallbenet var borta så det blev en chock när jag såg det, säger Johnny.
För Johnnys nioårige son Dennis har olyckan varit jobbig att hantera. Han hälsade på sin pappa i Åbo en gång men han blev ledsen och kände inte riktigt igen Johnny.
– Det var nog inte alls lätt för honom. När han skulle hälsa på mig första gången efter att jag flyttats till Åland tvekade han innan han vågade gå in i rummet, säger Johnny.
Men det besöket gick bra och Dennis bestämde direkt att han skulle följa med sin farmor vid nästa besök. Häromdagen var de ner till stranden och kastade macka tillsammans.
– Men det blev lite skakigt i huvudet efter en stund, säger Johnny.
Johnnys minne blir bättre och bättre och han har börjat få tillbaka minnen från olyckskvällen. Sista veckan i Åbo kom han att tänka på bandet Hysterica som spelade på festivalen. Han gick in på deras hemsida och när han såg bilder av bandet mindes han att han pratat med dem allihop.


Saknar jobbet
Innan olyckan jobbade Johnny som kock i Ödkarby skola. Han vet inte när han får börja jobba igen men han längtar till den dagen.
– Det är nästan jobbet jag saknar mest. Jag hälsade på i skolan en dag och alla barnen kom springande och ville prata och frågade varför jag har en grop i huvudet.
Johnny är sjukskriven till januari men han är säker på att sjukskrivningen kommer att förlängas. En läkare frågade Johnny när han planerade att börja köra bil igen. När jag är friskförklarad, svarade Johnny.
– Då fick jag svaret att det kanske jag aldrig blir. Minnet måste vara bra för att man ska få ha körkort, säger Johnny.
Själv tycker han att minnet fungerar bra nu. Han går i talterapi på rehabavdelningen och har fått öva på att identifiera föremål på bilder. I början jämförde man hans minne med en 60-årings, nu ska det vara bättre än normalt för hans ålder.
– Jag spelade Drömmen om Elin på en fest för tjugo år sedan och jag lyckades spela början av den på piano på ergoterapin.
Johnny är driven och han har repat sig snabbt. När hans läkare i Åbo sade att skillnaden mellan om han skulle leva eller dö var tunn som en sytråd var den värsta stunden han varit med om. Han får fortfarande tårar i ögonen när han berättar om det. Men han blev motiverad till att bli återställd.
– När mina tränare säger att jag ska ta det lugnt med övningarna säger jag ”aldrig i livet” och fortsätter, säger Johnny.


Rörd
Han vet inte vilka men han kommer att ha med sig hela livet. Men han hör ingenting på höger öra, det bara piper och brusar. Han ska fortsätta träna på rehab så länge han gör framsteg.
Under Johnnys tid i Åbo uppdaterade hans syster om hans tillstånd på en Facebooksida. Hon skrev flera gånger varje dag och många vänner och bekanta skrev kommentarer och hejarop.
– Jag har läst kommentarerna flera gånger om. Jag blir rörd och får lägga täcket över huvudet så att min rumskompis på rehab inte ska se att jag är tårögd.
Johnny värdesätter livet mer nu och han tar hand om sig själv.
– Förut körde jag bil till postlådan, nu promenerar jag två timmar per dag.

TANJA LÖNNQVIST

tanja.lonnqvist@nyan.ax

tfn 528 463

Foto: JONAS EDSVIK

jonas.edsvik@nyan.ax