DELA
© Nya Åland

Helvetet tur och retur

I slutet av fjolåret tog sig en illasinnad bakterie in i hans kropp, in i själva benet i den femte ryggkotan. Där levde den rövare och skickade in honom i en tillvaro av helvetisk smärta.
Under två veckor var han ett vårdpaket på sjukhuset. Totalt blev det åtta veckors sjukhusvistelse.
Stefan Öhberg, fotograf på Nya Åland sedan 1986, har inte synts till i spalterna alls under det här året. Många har undrat: Vart tog han vägen?
För att ge svaret – och samtidigt ge en inblick i Stefans kamp – berättar Nyan i dag vad som hände honom.
– Själv har jag inget behov av att det skrivs. Men visst, jag har drabbats av en mycket ovanlig sjukdom, och jag förstår att folk undrar.


Kan gå igen
I dag går han igen. Men underlaget måste vara jämnt och rörelserna väl avvägda. Kring kroppen har han en stödkorsett. Böja sig framåt kan han inte. Behöver han plocka upp något från golvet använder han en lång kniptång.
Han skrattar.
– Nu har jag kommit långt. Jag kan sitta en stund på en stol utan att vara tvungen att lägga mig på grund av smärta, det är ett stort framsteg. Men att gå ut med komposthinken klarar jag inte ännu. Jag försökte häromdagen men marken var för ojämn. Till postlådan vid stora vägen har jag gått några gånger med stavar som stöd.
Hans sjukberättelse börjar i november i fjol.
Den första diagnosen var ryggskott. Men problemen fortsatte med både ryggont och magont och inflammation i prostatan konstaterades. Antibiotika sattes in.
Veckan före jul förvärrades smärtan.
– Men jag bet ihop och jobbade på.


Olidlig smärta
Ett par dagar före julafton tvingades han åka till akuten. Efter det första besöket skickades han hem med värkmedicin, kryckor och korsett men blev tvungen att åka in igen med ambulans på natten.
– Smärtan var olidlig. Jag kunde nästan inte röra mig.
Julen skulle familjen fira i Dragsfjärd i Åboland. Efter läkarkonsultation åkte man iväg med bil. Bilresan var ytterst smärtsam.
– På natten sov jag knappt. På morgonen tog det mig två timmar att komma upp ur sängen. När jag till sist satt på en stol i köket brakade helvetet loss. Jag bara skrek av smärta.
Det blev ny ambulansfärd, den här gången till sjukhuset i Salo. Stefan låg där ett dygn, men hade så svåra smärtor och fick så mycket värkmedicin att han inte kommer ihåg just någonting.
– Varje förflyttning var fruktansvärd. Jag grät och skrek och ville bara ge upp. Jag begärde mer smärtstillande medicin, men läkarna vågade inte ge mig mera.
Infektionsvärdet CRP, som ska vara under 10, var uppe i 197. Det handlade alltså om en kraftig infektion.
Då nämndes sjukdomen spondylit första gången. Plågsamma magnetröntgenundersökningar gjordes. Han flyttades till Åbo universitets centralsjukhus där undersökningarna fortsatte och diagnosen småningom ställdes.
En bakterieinfektion inne i benet är svårbehandlad och han fick flera sorters antibiotika intravenöst var fjärde timme dygnet runt tillsammans med kraftigt smärtstillande medicin. Också musklerna runtomkring var angripna.
Nu började en intensiv – och smärtsam – jakt för att spåra hur bakterien kommit in i kroppen.
– Det kan ha gått till hur som helst. En smittväg är via operation, men jag hade inte blivit opererad. Jag kan ha fått bakterien via ett litet sår på handen, till exempel. Som fotograf rör man sig ju överallt i olika miljöer. Jag hade otur.


Vårdpaket
Under de två första veckorna på sjukhuset i Åbo kunde han inte röra sig, låg bara på rygg, tittade i taket och hade ont. Han förvandlades från frisk och rörlig till ett vårdpaket med blöja och kateter.
– Det var verkligen inte roligt. Men jag försökte hålla humöret uppe och pratade min dåliga finska och sköterskorna försökte i sin tur tala svenska.
Efter någon vecka kunde han börja vinkla upp sängen lite utan att skrika av smärta.
– Det var första steget till rörelse. Efter ytterligare någon vecka kunde jag börja dra upp knäna lite i sängen. Det kändes bra.
Efter ett par veckor ville han upp ur sängen. Efter cirka tre veckor kunde han gå ett par meter med bock. Efter ytterligare någon vecka blev det rullator.
– Jag kämpade hårt och gjorde allt jag kunde för att kunna börja gå igen.


Klandrar inte läkarna
De första stegen utan kryckor tog han under den fjärde veckan på sjukhuset.. Två veckor senare, när han inte längre var lika infektionskänslig, flyttades han till sjukhuset i Mariehamn. Sedan ett par veckor tillbaka bor han hemma i Lemland Söderby igen.
– Jag klandrar inte läkarna här för att de inte insåg att jag hade drabbats av spondylit. Den är så ovanlig. Vad jag har förstått som finns det bara en ålänning före mig som haft sjukdomen.
Fortfarande äter han starka värkmediciner och tar flera sorters antibiotika. Det måste han göra länge än.
Extra trist känns det förstås att vara sjuk nu när våren är på väg. Stefan är van med att jämt ha saker för händer, och när han inte har det gillar han att löpträna.


Lång resa kvar
– Jag har en lång resa kvar tills jag är återställd. Nu har jag börjat få rehabilitering på Gullåsen och den här veckan ska jag på vattengymnastik. Det går framåt, men otroligt långsamt. Spondylit kan ta olika lång tid att läka, men i mitt fall hade infektionen satt sig i kotans ”gångjärn” och rehabiliteringstiden är lång, upp till sex månader.
Orolig är han över den skärande och huggande smärta han emellanåt känner i ryggen. Om drygt två veckor ska han på kontroll till sjukhuset i Åbo, och i värsta fall kan det bli operation.
Så läsarna får nog vänta en tid ännu på Stefans bilder i tidningen.
Han längtar tillbaka till tidningen, särskilt nu när en ny utmaning väntar – lördagstidningen som börjar komma den 17 mars.
– Det är så synd att jag inte kan vara med och planera och delta i alla diskussioner!

ANNIKA ORRE

annika.orre@nyan.ax

Foto: JONAS EDSVIK

jonas.edsvik@nyan.ax