Haitiernas tacksamhet skapar starka känslor
– Man belönas med så stor glädje och tacksamhet för minsta lilla hjälpinsats att det man känner inte går att beskrivas med ord, säger Stefan Simonsen som befinner sig på jordbävningsdrabbade Haiti.
– Här finns ingenting, absolut ingenting.
För två veckor sedan reste Röda korsets verksamhetsledare Stefan Simonsen till Haiti för att på plats delta i organisationens hjälparbete i öriket.
– Jag var mycket väl förberedd mentalt och trodde att det skulle bli värre än det är. Man ser att livet går vidare trots allt, säger Simonsen.
Du låter optimistisk?
– Jag är det. I Leogane, där jag är stationerad, är visserligen 80-90 procent av husen förstörda och allt är en enda smutsig oreda. Men samtidigt börjar människorna sälja och köpa små saker i primitiva stånd längs gatorna, barnen leker med hemmagjorda leksaker och de första skolorna har öppnat.
Isolerade byar
Finns det inte risk för att människor slutar ge bidrag?
– Röda Korset har fått det organisationen har bett om. Nu handlar det närmast om att distribuera pengarna rätt ut moralisk, etisk och praktisk synvinkel. Det lär till exempel finnas områden i bergen där människorna ännu inte har sett en hjälparbetare. Byar som är isolerade och bara kan nås med helikopter eller kanske åsna. Hittills har hjälpen koncentrerat sig till städerna.
SVT berättade i sina nyheter i helgen att samarbetet mellan alla hjälporganisationer fungerar dåligt, håller du med om det?
– Det är ett problem och det är nog i det närmaste omöjligt att lösa. Här är 600 så kallade Non Government- organisationer, det går inte att koordinera möten med alla. Inom Röda Korset fungerar hjälpen som den skall.
Inte rädd
Vi får också rapporter om laglöshet och brottslighet. Är där farligt?
– Alla större organisationer har utegångsförbud på kvällarna så en viss laglöshet existerar säkert. men jag har inte en sekund varit rädd för mitt liv.
Upplever du att du personligen kan hjälpa?
– Om man glömmer mitt jobb och bara ser på min personliga insats så kan den inte beskrivas. Bara att få dela ut en lapp som berättigar till en liten låda med de allra nödvändigaste köksattiraljerna till en gravid eller en äldre som har amputerat benet är något enormt. Man belönas med så stor glädje och tacksamhet för minsta lilla hjälpinsats att det man känner inte går att beskrivas med ord. Här finns ingenting, absolut ingenting.
