DELA

Fick diagnosen ADHD vid 36 års ålder

I november i fjol, vid 36 års ålder, fick Marie Seppälä diagnosen ADHD.
Nu drar hon i gång en stöd- och samtalsgrupp för vuxna med ADHD inom ramen för Föräldraföreningen för barn med särskilda behov.
Marie Seppälä är verbal som få. På en dryg timme hinner hon säga mera än de flesta får ur sig på två, och hon berättar om sin tillvaro på ett sätt som faktiskt får en att förstå hur kaotiskt och besvärligt det är att ha ADHD både när man är barn och när man är vuxen.
– När det gäller ett barn med ADHD finns det alltid folk som stöttar och pushar på för att få barnet att passa in i ramarna. Sedan fyller barnet 18 år och då har man inte längre tillgång till det stödet och den hjälpen längre. Då kan det gå snett, och därför behövs det en stödgrupp.

Utanförskap
Både barn och vuxna med ADHD går genom livet med en känsla av utanförskap ”i alla sammanhang och hela tiden”.
– I och med diagnosen fick jag en förklaring till varför jag är som jag är och framför allt varför jag gör som jag gör. För jag är inte som alla andra och beter mig inte som alla andra.
Vi som har ADHD tror att gräset alltid är grönare på andra sidan, beskriver hon det ibland rastlösa sökandet efter något nytt, något där man kanske kunde passa in.
– Jag tänker: Det här fixar jag. Och så fixar jag det inte. Man liksom lurar sig själv hela tiden.

Tidig insikt
Insikten att hon inte var som andra fick Marie under de första skolåren.
– Jag kunde inte nöja mig med det jag hade. Jag var tvungen att söka upp nya lekområden och nya kamrater och experimenterade mycket. Jag lekte många lekar samtidigt.
Under mellanstadietiden var vissa ämnen alltför ointressanta för henne för att hon skulle orka koncentrera sig.
Hon bodde på många ställen, gick i många skolor och hade kontakt med många sociala myndigheter under sin uppväxt.
– Men kunskapen om annorlunda barn fanns inte hos de personer som hade hand om mig. Och så har det varit hela vägen.
Läs mer i papperstidningen!

Annika Orre