Den perfekta förkylningen och dess för- och nackdelar
Minns någon scenen från ”Hajen” där Roy Schneider, Robert Shaw och Richard Dreyfuss sitter på en båt och jämför sina ärr? Om ni gör det kan ni tänka er hur en stor del av mitt sociala liv ser ut just nu.
Förutom att det inte är ärr jag och mina vänner jämför, utan förkylningar. För på ett sätt är en riktig, rejäl förkylning på gränsen till influensa lite som ett ärr. Om du blir riktigt, riktigt förkyld är det ofta för att du har gjort något. Det funkar lite som karma. För att få de värsta förkylningarna måste man göra något extraordinärt i samband med att man blir smittad.
Och vi är alla förkylda just nu, efter att ha drabbats av vårhybris av årets första solstrålar. Så när vi sitter där och småhostar och snörvlar runt ett litet bord, våra näsor nästan sönderslitna av näsdukar och våra ögon fyllda med tårar efter nysningar börjar vi så småningom jämföra, så som vi män har ett ogrundat rykte om oss att göra.
– Den här förkylningen fick jag när jag var i Saltvik. Vi hade druckit och så bestämde vi oss för att bada bastu och hoppa i vattnet nakna. Fy penntroll vad det var kallt!
– Men det där är väl ingenting. Den här förkylningen fick jag när jag delade kanyler med min förkylningssmittade ex-flickvän i ett smutsigt lägenhetshotell i Hamburg! Jag har varit så penntrolls förkyld ända sedan dess.
– Mesar! Jag fick min förkylning på Arken förra fredagen. Säkert trettio fulla svenskar sprang fram bara sådär och nös och hostade på mig, men jag nös och hostade tillbaka tills de jävla penntrollen fick nog och flydde! Dagen efter kunde jag varken gå eller se och jag hade sjuttiotvå graders feber.
Ni fattar.
Ibland har man ”tur” och flera olika faktorer kolliderar för att skapa Den Perfekta Jävla Förkylningen: en ohelig allians mellan olika bakteriestammar som tros ligga bakom en tredjedel av alla sjukdagar och närmare åttio procent av alla Finrexinöverdoser i Finland. Förkylningen med all khazarai.
Får man den vinner man alla diskussioner. Då kan man vara hemma från jobbet eller skolan några dagar med gott samvete. Man kan vila, trygg i tanken att man skyddar sina medmänniskor genom att stanna hemma och att de vet det och att deras stöd och sympati går ut till dig, som är sjuk och däckad.
Den hade jag förra veckan.
När klimax är över, dock, är all tjusning borta. Då återstår bara en snorig näsa att slita ned till benet med näsdukar, den oändliga blankögda mattheten och en igenslemmad hals som resulterar i en röst som skulle skrämma Tom Waits på flykten.
Där är jag nu. Och alla andra runt mig för den delen. Det är det här skedet som är det farliga. När jag skriver det här har jag just druckit min sjunde kopp Finrexin för dagen. Verklighetens gränser börjar suddas ut och jag ser den Stora Kosmiska Näsduken sväva emot mig för att snyta mig för alltid och allt smakar Fishermans Friend.
Krya på er allihopa.
Felix Quarnstrom (felix.quarnstrom@nyan.ax)
