DELA
© Nya Åland

Berättar om kampen mot knarket

– Det fanns ingen hjälp att få. Vi fick ta hand om varandra. Vi samlades hos en kompis så att ingen skulle vara ensam.
En ung flickas död nyligen har sänt chockvågor genom det åländska samhälle som finns vid sidan av det vanliga – det samhälle där drogerna regerar.
Nya Åland har talat med flickans kompis om det svåra som hänt: Att en ung människa valde att ta sitt liv därför att hon inte såg någon väg ut.
Så här berättar hon.
– Vi har känt varann i flera år, bättre och bättre under det sista året. Från december ungefär hängde vi ihop nästan hela tiden.


Ingen kontakt
För drygt två veckor sedan försökte hon ringa sin kompis men fick ingen kontakt på flera dagar. Hon blev förstås orolig.
– Jag visste att hon inte mådde bra. Jag åkte dit på lördagskvällen men ingen öppnade. Jag fick låna en nyckel till lägenheten och gick in. Det var mörkt, men hon var där. Hon var död.
Med sig hade hon två killkompisar som väntade utanför. Tillsammans ringde de till ambulans och polis.
– Vi fick lämna våra namn och telefonnummer. En av poliserna var lite nonchalant och sa något i stil med ”se nu hur det går”. Jag var så chockad, bara skakade och grät.
Någon hjälp fanns inte att få. Killarna fick ta hand om mig, berättar hon.
– Vi samlades ett gäng hos en kompis så att ingen skulle behöva vara ensam.


Räddande ängel
Sen samlades man hos en annan kompis, men hon ville hem till sig för att försöka sova. Då kom Eva Widberg, anhörigrådgivare i föreningen Fri från narkotika, som en räddande ängel.
– Hon ringde och hon kom, hon sa att jag inte skulle vara ensam. Vi åkte tillsammans till hälsocentralen där jag fick medicin. Sen skjutsade Eva hem mig till mamma.
En krisgrupp trädde in, men hjälpen var inte tillräcklig.
– I stället beslöt jag att åka till Grelsby. Jag klarade inte av att vara ensam i mörkret. Jag kände att jag inte orkade.
Eftersom det var den hemska upplevelsen, och inte drogmissbruket i sig, som fick henne att åka till Grelsby så fick hon hjälp genast. Annars är det svårt att få vård, vittnar hon om.
– Nu får jag vård med Suboxone. Vi tittar också på vilka behandlingshem som finns.


”Jobbigare där ute”
Hur mår du nu?
– Nu mår jag bra. Det är jobbigare där ute.
För henne står det klart varför unga fastnar i drogerna.
– Största orsaken är att de mår dåligt från början. Så var det för mig. Drogerna löste alla problem, jag mådde bra och kunde fungera i samhället.
Men i längden går det inte. Också hon har tidvis mått väldigt dåligt och tankarna på självmord har funnits.
– När jag har känt att jag inte vill leva längre har jag tänkt på min familj. Den har fått mig att leva vidare.
Hon har mycket gott att säga om Eva Widberg och den jourverksamhet som hon bedriver med Paf-medel i föreningens regi.
– Det finns en massa anhöriga som mår dåligt. Eva och hennes jour behövs verkligen.

ANNIKA ORRE

annika.orre@nyan.ax