DELA
© Nya Åland

Adrenalin, mod och höga höjder

De stiger ur, som ur bilen. Sedan låter de tyngdkraften ta vid. En volt eller två för att känna adrenalinet pumpa i blodet. Efter en marklös minut fälls tygstycket ut.
Grabbarna från fallskärmsklubben Alavuden Ilmalukerho i Österbotten är åter i säkerhet.
– Jag är inte så intresserad av bil och hus utan vill leva för varje minut, säger Timo Kärnä från Savu Varkaus i norra Finland, som bestämde sig för att hänga på österbottenklubben när de besökte Åland i helgen.
1994, 18 år gammal, hoppade han fallskärm för första gången.
– Jag var tvungen att testa mig själv och möta min rädsla.
Rädsla handlar inte bara om höjdskräck, säger Timo.
– Vanligt är att man är rädd att fallskärmen inte ska öppna sig. 94 av 100 personer slutar för att de inte klarar av trycket.


Adrenalinrusch
Seppo Pihlajamäki står efter första flygningen och inväntar resterande fallskärmshoppare på Mariehams flygplats. Vindhastigheten denna fredagsförmiddag är uppemot 10 meter per sekund. Där går också gränsen, säger Seppo.
– Så länge det blåser stadigt kan det vara en något hårdare vind, men annars är det inte lämpligt.
Seppo har hoppat drygt 2.800 gånger och är numera så pass van att han inte tänker på det desto mer.
– Det är som att stiga ur bilen, säger han.
Men varför fortsätter någon hoppa? Är det för adrenalinkicken?
– Det är jättekul, vi är barn som leker. Ibland är det spännande men jag får däremot ingen adrenalinkick längre, säger Seppo.
Pauli Saarijärvi, klubbens ”pappa”, säger att han däremot får en adrenalinrusch.
– Jajemänn, varje gång lite grann. Det måste hända något spännande i livet.


Fritt fall
Pauli är klubbens tävlingsfader, så att säga. Han har fem mästartitlar och vunnit i tävlingsgrenen Canopy formation fyra gånger i rad. Deltagarna hoppar på samma gång och formar ett torn genom att stå på varandras fallskärmar. En domare hoppar bredvid och dömer stil och skicklighet.
Fallskärmsklubben Alavuden Ilmalukeros medlemmar som precis landat hoppar denna gång fritt från ett propellerplan från en höjd på 4.000 meter.
Omkring 60 sekunder efter hoppet fäller de ut fallskärmen.
– Sammanlagt tar det mindre än fem minuter att komma ner. Totalt med flygresan tar det omkring en halvtimme att landa. Med tanke på vinden tog det lite längre tid denna gång men annars gick det bra, säger Pauli.
För att alls få hoppa krävs en särskild licens. Efter 40 godkända hopp är nybörjarkursen avklarad, sedan är det fritt fram att mer eller mindre våghalsigt ge sig ut.


1 av 100.000 dör
Fallskärmutrustningen består av säkerhetsselar fastspända på dräkten och en extra fallskärm ifall den första inte skulle utlösas. Jussi Metsäpelto säger att det händer ungefär en av 500 gånger.
Trots extraskärmen händer det ibland ändå olyckor.
– Ungefär en av 100.000 personer dör i fallskärmsolyckor. Det är något man får acceptera helt enkelt, säger Timo Kärnä.
Jussi Metsäpelto menar att rädslan hör till.
– Man måste vara lite rädd annars är det inte kul. Och det är viktigt att vara skärpt, annars kanske man inte tar det på allvar och då kan det vara farligt, säger han.
Och killarna gör sig redo för ett nytt hopp från svindlande 4.000 meters höjd.

CECILIA LINDVALL