Jag hade en vän
Jag hade en vän en gång.
Vi gick i högstadiet och vår skola slogs ihop med en annan. Där gick min vän, och min bästis och jag började umgås med honom och hans kompisar på rasterna.
Vi satt på tomlådorna utanför skolans köksingång. Pratade och skrattade. Livet, musiken, framtiden. Rasterna blev längre och längre och min bästis och jag fick skäll för försening i början av varje lektion.
Min vän var cool. Han hade långt hår och tuffa kläder. Både han och vi var lite udda med våra lappade jeans och gamla skjortor bland våra ordentliga klasskamrater.
Vi umgicks i flera år och fortsatte prata. Han var en fin vän och man visste var man hade honom, alltid.
Tanken slog mig aldrig. Själv sa han ingenting.
Det var först många år efter att han hade flyttat till Sverige som folk hemifrån berättade att han kommit ut som gay. Då, först då, trillade polletten ner. Så klart.
Varför förstod vi inte?
För att det var början av 1970-talet. För att Österbotten, trots att vi bodde långt från bibelbältet i norr, fortfarande var djupt präglat av synd, skam och straff. För att rädslan för fördömande var så stor att homosexuella låste in sig i garderoben och svalde nyckeln.
Det hade inte gjort någon skillnad för oss och vår vänskap om han berättat, naturligtvis inte. Men samhällsklimatet var sådant att det bara inte gick.
Nu är han död, min vän. Han dog ung och jag vet fortfarande inte vad orsaken var. Jag kan bara hoppas att det inte hade någon koppling till att han var gay.
Jag tänker ofta på honom. Varje gång jag ser ett samkönat par blir jag glad för hans skull. Varje gång någon yttrar kränkande ord känner jag hugget i hans rygg. Varje litet steg på den steniga vägen mot ett samhälle där all kärlek på riktigt är lika mycket värd är hans seger. Varje bakslag är hans nederlag.
I torsdags lyssnade jag länge på riksdagsdebatten om det nya medborgarinitiativet som har som mål att riva upp lagen om samkönade äktenskap som ska träda i kraft i Finland i mars. Illamåendet växte när jag lyssnade på kristdemokrater och sannfinländare som vill värna om det ”äkta äktenskapet” mellan man och kvinna och de argument de använde.
Då tänkte jag på dig igen, Magnus. Min vän.
