Ingen blir kränkt av På spåret
Människor har på grund av sociala medier börjat välja den fakta som passar in i deras egen världsbild. Det är bekvämare och mindre konfliktkantat att stänga in sig i sin egen bubbla och få bekräftat om och om igen statusuppdateringar om att Trump är en dumskalle, att klimatet rämnar eller att Alice Bah Kunke inte har tänkt rätt den här gången heller. Människor som inte tycker samma sak i olika frågor blir snabbt förbannade, det är nämligen mer ovant i dag att stöta på meningsmotståndare eftersom vi spenderar så mycket tid i den egna bubblan.
”Hur kan man inte fatta?!”
Ett begrepp som har dykt upp är faktaresistens, alltså att vi inte längre accepterar fakta som strider med vår egen uppfattning. När åsiktsbubblor kolliderar blir det ofta högljudda diskussioner eftersom motståndarna som då möts inte är vana att stöta och blöta argument med oliktänkare. Utanför bubblan tar vi ofta till hårdare formuleringar och riktar ogenerad kritik mot de andra, som inte tycker likadant.
Men i denna uppfattningskamp finns oaser, en sådan fick vi kunskapstörstande och lite besserwissriga bubbelinvånare dyka ner i när På spåret återigen började på SVT.
För ingen kan väl tycka illa om På spåret, Sveriges i särklass roligaste kunskapsprogram. Uppgifterna är inte kontroversiella, vi kan samlas runt huvudstäder och floder. Vi gissar maträtter och konstnärer och tror att vi vet vart vi är på väg, men vågar inte säga högt förrän någon tävlande i burarna har kommit fram till samma sak.
I På spåret blir ingen kränkt.
Förutom när programledare Christian Luuk inte kan uttala den finska presidentens namn (Sauli, inte Saulo), eller säga det finlandssvenska slangordet för spårvagn korrekt (Spåra, inte Spårrrrra). Eller när de säger att pudelklippning var en OS-gren som förekom i Paris år 1900 fast det egentligen var ett aprilskämt och sedan byter plats på Iran och Irak på kartan.
Hur kan man missa sånt.
Men vi kan bekräfta vår ilska på Facebook efteråt. Det var ju många som blev förbannade på samma sak.
