DELA
© Nya Åland

Fem månader kvar: Hur mår partierna inför valet?

I dagarna tre tar ledarsidan pulsen på lagtingspartierna inför höstens val. I dag avslutar vi serien med Ålands framtid samt tittar i spåkulan och försöker lista ut hur valresultatet blir om fem månader.

Ålands framtid

908. Så många gånger har Ålands framtids tre ledamöter, Axel Jonsson, Anders Eriksson och Brage Eklund, begärt ordet i lagtinget enligt Nya Ålands kartläggning som publicerades i måndags. Det sätter ledamöterna på platserna 2, 4 och 5 i rankingen över de flitigaste talarna i det åländska parlamentet. Det är i sanning ett imponerande facit. Den politiska utkomsten har å andra sidan varit i princip obefintlig, men det beror förstås mer på partiet litenhet och oppositionsroll än att försöken att sätta spår inte gjorts.

Partiet hoppas på något mandat mer än dagens tre i lagtingsvalet i höst, men som det enda kvarvarande småpartiet i lagtinget kan den uppgiften bli svår. Inte heller blir den lättare av att den nuvarande, Jonsson, och den förra partiledaren, Eriksson, är i princip de enda två kandidater som tar plats i den bredare debatten.

Däremot är partiet duktigt på att forma, och forma om, bilden av sig själv. Många har uppfattat ÅF som ett högerpopulistiskt parti, och då blir partiet ofta placerat i samma fålla som andra liknande partiet på andra håll, som Sverigedemokraterna och Sannfinländarna. Det är ingen bild ÅF vill kännas vid, och därför satsade man mycket energi i början av mandatperioden på att tala om positiva effekter av invandring. Ett annat epitet som ofta sätts på partiet är att det är gubbigt. Då lanserar man till valet en kvinnolista. Väl utfört jobb av pr-tänkarna i partiet.

Politiskt är som sagt utfallet för ÅF magert under mandatperioden. Men det är också lite svårtytt var partiet är på väg. När Axel Jonsson tog över klubban tonades snabbt självständighetskampen ner till att mer handla om ett snabbare övertagande av behörigheter inom självstyrelsen. Men i takt med att Självstyrelsekommittén arbetat har motståndet mot riket ökat i ÅF, och kulminerade med att Axel Jonsson reserverade sig mot det delbetänkande kommittén lade fram tidigare i år. Är det ett tecken på att partiet på nytt tänker lyfta självständighet för Åland som den största kampfrågan? Det skulle tilltala kärnväljarna, men också riskera att stöta bort en del väljare.

ÅF bör också akta sig för att bli sett som ett nej-sägarparti. Hittills har man haft svårt att få genomslag för sina visioner, i stället har det mest handlat om att de sagt nej till andras förslag.

Hur går det?

Det är så klart snudd på idiotiskt att ens ta på sig uppgiften att tippa utgången av ett val som fortfarande är fem månader bort och vi ännu har bara en klen uppfattning av vilka kandidater partierna kommer att ställa upp med. Icke desto mindre ska det göras.

De två frågor som är mest svårtydda i spåkulan är hur ”superpartiet” Moderat Samling kommer att klara sig, och hur det går för centerledaren Harry Jansson.

Vi börjar med Moderat Samling. Det nybildade partiet är störst i dag, men hur har alla bråk, alla småsinta attacker på de gamla partikamraterna i Obunden Samling och det förändrade persongalleriet (mer makt åt Johan Ehn, mindre åt Gun-Mari Lindholm) betytt? Pejlingarna visar att partiet kommer tappa positionen som etta. En inte allt får vågad gissning är att man bärgar runt sex mandat i oktober. Och då blir det trångt om saligheten för de många starka namnen i partiet.

När det gäller Harry Jansson gjorde han som bekant ett dåligt val förra gången, ordförandeskapet till trots. Nu vill han göra Centern störst och ta lantrådsposten. Men för att kunna aspirera på den måste han göra ett betydligt bättre val personligen. Under mandatperioden har de Janssonska utspelen varit många, och inte alltid i linje med partiets ministrar eller ens lagtingsgruppen. Hur spelar det in när väljarna tycker till om Janssons kvaliteter som lantråd? Om inte rösterna trillar in för Jansson, men väl för Centern, blir det med ens krångligt. För inte kan väl Centern än en gång ”ge bort” lantrådsposten?

Liberalerna vädrar morgonluft efter starka pejlingar och får anses som delad tipsetta tillsammans med Centern om titeln som störst. Men man måste ena bilden av partiet som i dag är utspridd över nästan hela den borgerliga skalan. Om (Lib) blir störst kommer också en intressant fråga. Rimligtvis blir Katrin Sjögren då lantråd, men var får finansministerkandidaten Mats Perämaa då rum? För knappast kommer Liberalerna att besätta båda dessa poster.

Sossarna lever mycket på Gunell-rösterna, och de kommer säkert att ramla in i massor, men inte lika många som sist. Blir det fem eller sex mandat? Det kan göra stor skillnad när regeringen ska sättas samman.

Ålands framtid lär få kämpa för att behålla sina tre mandat, och de som blivit kvar i Obundna får nog hoppas på ett mirakel om någon plats alls ska bärgas.

Då återstår egentligen att lista ut vilka som ska bilda regering. Och då är vi tillbaka till de två stora frågorna. Lös dem, och alternativen klarnar. Lös dem inte och läget blir helt oförutsägbart.