DELA
© Nya Åland

Ett hårt slag i magen på Finland

Det vankas hårda tider för barnen, och de mest utsatta både i Finland och i världen. Och för svenskan. Det är ett hårt regeringsprogram som presenterats.
Så var regeringsprogrammet för regeringen Sipilä klart, liksom vilka ministerposter regeringspartierna Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna får.

Vi börjar med det positiva för Åland: I bilaga sju till programmet skrivs att självstyrelsereformen ska fortsätta som tidigare planerat och läggas inför riksdagen senast våren 2018.

Även om man kan tycka att det som tidigare bestämts borde gälla även fortsättningsvis är det både viktigt och bra att denna för Åland så avgörande fråga tydligt finns med i den nya regeringens program. Ålands riksdagsledamot Mats Löfström och landskapsregeringen har uppenbart gjort ett gott arbete med att lobba in självstyrelseförnyelsen i programmet. Bra jobbat!

Tittar vi vidare i programmet är det dock få ljuspunkter. Juha Sipilä, Alexander Stubb och Timo Soini levererade i går eftermiddag ett slag i magen på Finland, motiverat av landets dåliga ekonomi. 4 miljarder euro ska sparas till 2019. Men frågan är om man går för hårt fram.

Barn och ungdomar finns bland de som drabbas hårdast av besparingarna, då utbildningen i Finland får 600 miljoner mindre under mandatperioden.Dessutom ska lärartätheten i barngrupperna i dagis bli mindre.

Bland de stora inbesparingarna finns också biståndet till de mest utsatta i världen som skärs ned med 300 miljoner och arbetslöshetsskyddet som kapas med 200 miljoner.

Mest uppseendeväckande är kanske ändå att Sipilä väljer att hålla pipa riktad mot arbetsmarknadens parter för att få till stånd det samhällsfördrag som han vill se. Om inte kommer besparingarna att stå som spön i backen då både bidrag bidrag till personer och företag stryps.

Det är inte utan att man ser en viss efterapning av den allianspolitik som Sverige genomdrivit under regeringarna Reinfeldt i Sipiläs regeringsprogram. Skär ned på bidrag, sänk skatterna på arbete. Det har fungerat någorlunda bra i Sverige för att skapa jobb, men har också satt sina djupa spår i välfärden. Och inte minst har gapet mellan de som jobbar och de sjuka, pensionärer och arbetslösa ökat.

Nu går Finland i samma spår.

På ministersidan tar Sipilä förstås statsministerposten. Stubb blir finansminister och Soini utrikes- och EU-minister. Det senare är uppseendeväckande av två orsaker, dels att Sannfinländarna släpper den tyngre finansministerposten, dels att Finlands mest EU-kritiska och mest omvärldsfrånvända parti alltså nu ska bli Finlands ansikte utåt.

Sannfinländarna får också den sammanslagna justitie- och arbetsmarknadsportföljen. Det kanske i första anblicken inte höjer på så många ögonbryn, men kom då ihåg att språkfrågan ägs av just denna minister. Det blir alltså en sannfinländare som bär ansvaret för tvåspråkigheten i Finland de kommande fyra åren. Det är i högsta grad oroväckande med tanke på partiets flammande ambitioner att slopa skolsvenskan.

I regeringsprogrammet nämns inte svenskan, men Alexander Stubb lovade vid en pressträff att inget kommer förändras. Den som lever får se.

Frågan är också om detta kan komma att påverka Åland? Det borde inte göra det, vår språkstatus är ju garanterad i självstyrelselagen, men det har redan varit lite si och så med översättandet tidigare. Hur blir det framöver?

Sipilä har en tuff uppgift att få Finland på fötter ekonomiskt. Frågan är bara om Finland klarar det stålbad som nu lanseras?