DELA
© Nya Åland

”Drevet” mot kommundirektören

Journalisternas uppgift är att granska makten även om frågorna kan kännas obekväma.
Förra veckan fick Vårdös nyrekryterade kommundirektör Andreas Johansson fortsatt förtroende för att från och med september leda Vårdö kommun. En helt enig och fulltalig kommunstyrelse och ett kommunfullmäktige ställde sig bakom Johansson efter ett långt möte som hölls bakom lyckta dörrar.

Parallellt med debatten om det är lämpligt att Johansson, som så sent som 2013 var aktiv i den högerextrema rörelsen Nordisk ungdom, kan vara kommundirektör i Vårdö har en annan hetsig debatt blossat upp. I den anklagas tidningarna för att driva en häxjakt mot Vårdö och Johansson.

Man kan nästan tro att det är mediernas fel att Johansson aldrig berättade om sin högerextrema bakgrund under arbetsintervjun. Så är det naturligtvis inte.

Varför har medierna hårdbevakat nyrekryteringen?

Journalistikens mest grundläggande uppgift är att granska makten. I Vårdöfallet är makten tudelad mellan kommunens politiska ledning med kommunstyrelsens ordförande Jarl Danielsson och kommunfullmäktiges ordförande Anders Englund i spetsen. Även om Vårdö med sina drygt 400 invånare är en liten kommun, där många är fritidspolitiker, har de ett ansvar och makt som förtroendevalda. Kommundirektören är beroende av kommunfullmäktige eftersom det är de som anställer och avsätter hen.

Kommundirektörstjänsten är en symbolisk tjänst. Den är en av de allra finaste tjänster man kan ha inom en kommun. Direktören är kommunens ansikte utåt och högsta ledande tjänstemannen. Direktörsposten är ingen tröstetjänst som vem som helst får när hen vill göra bot och bättring.

Kommundirektören leder dessutom beredningsarbetet när nya beslut i kommunen ska fattas vilket ger hen stor makt.

Att vara högerextrem är ingen fritidssysselsättning som man bara kopplar av och på. Det är en våldsbejakande ideologi, som precis som andra ideologier, ligger som grund för ens handlade. Därför är det naturligt att medierna granskar en hög tjänsteman som relativt nyligen haft samröre med en högerextrem rörelse, eftersom grupperingen inte skriver under de demokratiska värden och majoritetssamhället grundar sig på.

Utifrån de intervjuer som gjorts i Nya Åland, tidningen Åland och Ålands Radio har Andreas Johansson inte rakt ut, tydligt och klart sagt att han tar avstånd från den högerextrema ideologin förrän i torsdags. Därför har journalisterna fortsatt fråga. Tänk om svaret hade varit att han inte alls tar avstånd från högerextremismen.

Mellan raderna låter ledande politiker från flera olika partier förstå att journalisterna inte borde pressa Andreas Johansson så hårt utan i stället hjälpa honom att lyckas med sitt arbete och känna sig välkommen i kommunen.

Den som tror att journalistiken ska fungera som Ålands turistbyrå har missuppfattat journalistikens grundläggande uppdrag. Journalisternas uttalade uppdrag är att vara demokratins vakthund. Den hunden har sedan IB-skandalen i Sverige på 1970-talet gått från maktens knähund till en mycket alertare trotjänare åt demokratin.

Tänk tanken att Nya Åland och tidningen Åland inte hade funnits. Hur hade bevakningen sett ut då? Hade någon bett Jarl Danielsson och Anders Englund att motivera hur de kan anställa en person med en högerextrem bakgrund? Hade Andreas Johanssons bakgrund överhuvudtaget kommit fram?

Det hade säkert varit skönare för politikerna i Vårdö om tidningarna inte hade ställt kritiska frågor om rekryteringen. Men ur en demokratisk synvinkel hade det varit katastrofalt och ett långt steg mot ett samhälle som just högerextrema vill ha.