Gästkrönika: Clinton vann debatten – men spelar det längre någon roll?
Efter över ett års kampanjande var det dags för Hillary Clinton och Donald Trump att drabba samman i den första debatten inför det amerikanska presidentvalet.
Men det blev ingen debatt. Det blev en kandidat med argument och fakta mot en politikerwannabee med dryg attityd, gåsfjäderdräkt och ett totalt faktaresistent sinne.
De båda kandidaterna hade vitt skilda utgångslägen inför debatten. För Donald Trump handlade det om att framstå som en statsman, att skippa sina hätska utspel och visa att han är en man för det Ovala Rummet. För Hillary Clinton var läget ett helt annat. Hon är den politiska veteranen som förväntades vinna enkelt, men utan att visa sig överlägsen. Sådant har straffat sig förr för presidentkandidater.
En lyckades med sitt uppdrag, en misslyckades.
Det hela började ganska sansat, men snart lyckades den rutinerade Clinton att locka Trump ur rollen som sansad och presidentlik. När frågan handlade om varför Trump vägrar offentliggöra sin deklaration, så som alla presidentkandidater gjort sedan 70-talet, antydde Clinton att det kan bero på att Trump inte är så rik och givmild som han säger – och att han inte betalar skatt.
Det satte eld på Trump. Han förklarade att om han inte betalade skatt beror det på att han är smart – knappast något som tilltalar mittenväljarna som tycker att också de rika ska bidra till staten.
Och när fasaden en gång rämnat, lyckades inte Trump hitta tillbaka till sitt lugna själv igen. I stället blev debatten till en holmgång där Clinton första hand talade om vad hon vill göra, medan Trump mest berättade om hur framgångsrik han varit, hur illa allt skötts av demokraterna under de senaste åtta åren, hur många som stöder honom och hur duktig hans tioårige son är med datorer (!). Han drog också på sig minuspoäng genom att ofta avbryta Clinton och än oftare ignorera debattledaren.
För en väljare som bänkade sig framför tv-apparaten i förhoppning om att få veta vad de båda kandidaterna faktiskt vill använda den makt de söker till, fick en del svar från Clinton, men mycket få av Trump. Han upprepade förvisso en del av sina slagord om muren mot Mexiko och att han ska bomba skiten ur IS, men inget om hur han ska genomföra sin politik.
Clinton å andra sidan hade det tufft när det handlade om den berömda mejlhanteringen, men lyckades allt som oftast glida undan, även om publiken jublade åt Trumps frågor om dem.
Clinton vann debatten, om man ska fälla ett avgörande utifrån konventionella perspektiv. Men Donald Trump har under den här valrörelsen ändrat sättet på vilket vi måste bedöma kandidaternas insatser. Hans sätt att avfärda fakta genom en svada av ord, oftast mycket löst sammanhängande, eller att kalla dem lögner har uppenbart fungerat. Det gör Hillary Clintons jobb så mycket svårare, för det sätt som hon bedrivit politik på under hela sitt liv är mot en motståndare som Trump i mångt och mycket verkanslöst. Årets presidentkampanj följer inte de vanliga spelreglerna.
Så hur ska man då mäta hur en debattör som Trump klarar sig? Jo, hans argumentation är inte en politikers, snarare en underhållares. Och utifrån ett underhållningsvärde klarar han sig väl. Det är inte i linje med hans intentioner inför debatten, att framstå statsmannamässig, men det fungerar uppenbarligen på en försvarlig del av de amerikanska väljarna. Om det fungerar på tillräckligt många vet vi den 8 november.
Två debatter återstår, bland annat en om utrikespolitik där Clinton borde ha en fördel. Men där kommer också hennes mejlhantering under hennes tid som utrikesminister att få stort utrymme.
Fram till dess har hon tagit ledningen efter en väl genomförd debatt i natt.
Jonas Bladh
