Aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat
I går var det 30 år sedan Olof Palme mördades. Sveriges statsminister sköts ned på öppen gata. Sverige förlorade oskulden i samma stund som skotten föll och statsministern med dem.
Men borde Sverige – och världen – blivit så överraskat? Borde man inte sett det komma?
Då, för 30 år sedan, var retoriken kraftigt polariserad. Hatet spirade och den som hatades mest av alla var Olof Palme.
Efter mordet blev samhällsdebatten mer nedtonad. Också politikerna har blivit mer avtrubbade. Efter Olof Palme har svensk utrikespolitik blivit betydligt beskedligare, på gott och ont. Men samhällssamtalet blev mer civiliserat under en tid.
Men nu när tre decennier har gått är vi tillbaka på 1986 års nivå, om inte värre. Politiken är än mer polariserad mellan höger och vänster, mellan främlingsfientliga och de som tror på öppenhet. Till och med grundläggande demokratiska värderingar ifrågasätts öppet.
Det spelar nästan ingen roll var vi tittar, i den åländska debatten, i Sverige och Finland eller ut över världen. Tonen har blivit rå, färre och färre gränser för vad man kan tillåta sig att ge uttryck för i offentligheten finns. Vissa kallar det åsiktsfrihet, men det var knappast skällsord, rasistiska påhopp eller sexism våra lagstiftande förfäder tänkte sig när åsikts- och yttrandefriheterna byggde den moderna västerländska demokratin.
Ulf Dahlsten, statssekreterare under Palmes sista tre år som statsminister, skriver på DN Debatt: ”Men vad mordet på Olof Palme lär oss är att inte låta det offentliga samtalet spåra ur, att respektera andras rätt till åsikter vi själva ogillar och att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat”.
”Att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat”. Dahlsten är dessvärre alldeles för sent ute med denna påminnelse. Vi är redan långt förbi den punkten. Vi ser i dag parlamentsledamöter som glatt slänger sig med lösryckta siffror, med direkta lögner och retorik som handlar om att ställa människor mot varandra. En av de troliga presidentkandidaterna i världens mäktigaste land har byggt hela sin annars innehållslösa kampanj på just det.
I många debattinlägg anses det handla om barnen, om att vi ska ge dem en god uppfostran så att de växer upp till goda medborgare och försvarare av demokratin. Det är förstås absolut nödvändigt. Men vad gör vi med alla de som redan i dag vräker ur sig vad som helst i vilken debatt som helst? De som förstår eller inte förstår att de är hatet, osäkerhetens och våldets förtrupper?
I veckan blev debatten i kommentarsfältet till en artikel om halalslakt som vi publicerade på nyan.ax snabbt så infekterad att jag inte såg någon annan möjlighet än att stänga kommentarsfunktionen. Då hade debatten redan sedan länge gått från frågan om halalslakt är djurvänligt eller ej till en ren religionsstrid. Det kastades det ena argumentet osakligare och mer rasistiskt än det andra från en del debattörer. ”Att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat”, skrev Dahlsten. Han var för sent ute.
En annan aspekt på denna uppdelande vi-och-dem-argumentation som de främlingsfientliga och rasistiska – de som använder hatet som vapen – inte tycks se är att de argumenterar mot något på ett sätt som stöder just det de är emot.
När dagens främlingsfientliga har utsett islam till huvudmotståndare göder de samtidigt just den värsta delen av religionens företrädare. IS vill inte ha öppenhet. Terrorister vill inte ha trygghet. Deras utopi är att dela sina motståndare genom fruktan och intern splittring.
Så när en debatt om hur ett får ska slaktas urartar till en rasistisk kamp i dumhetens tecken, jublar de som ingen vill ska jubla. Och allt för att vissa inte klarar att aldrig förfalla till ett språkbruk som föder hat
Jonas Bladh
