DELA
© Nya Åland

Stora höstgrytan

Höst och långkok hör ihop. Men i det här fallet krävs också förberedelser, nämligen att skaffa fram ingredienserna.
Varken griskind eller lammlägg hör till det man dagligen stöter på i köttdisken. Inte heller oxsvans förekommer ofta, trots att både oxsvansgryta och oxsvanssoppa hör till de riktigt lyckade långkoken. Så tala med din kötthandlare, som det brukar stå i exklusiva mattidningar. Allt går att få på Åland om man har tid att vänta någon dag.
Den här grytan innehåller väldigt mycket tomat. Mängden juice kan med fördel minskas ner och ersättas med buljong.

Höstgryta
0,5 dl olja
500 g oxsvans
1 kg lammlägg
800 g lammentrecote
600 g griskind
3 lökar
1 dl tomatpuré
3 lagerbärsblad
10 svartpeppar
1 röd chili
10 klastomater (små kvisttomater)
1 l tomatjuice
1 l vatten
salt
1 msk hackad libbsticka


Hetta upp grytan och slå i oljan.
Bryn köttet runtom.
Hacka löken och slå i, låt bryna.
Slå i tomatpurén och låt bryna litet.
Lägg i kryddorna och chilin.
Lägg i de flådda och styckade tomaterna.
Lägg i också tomatstjälken, som ger god smak.
Slå på tomatjuicen.
Vänta tills allt kokar upp ordentligt och slå på vattnet.
Låt badda på svag värme i tre timmar.
Smaka av med salt och hackad libbsticka.

Mört
Så lyder receptet i all sin enkelhet. Eftersom jag av någon anledning alltid måste peta i receptet så bytte jag ut de färska tomaterna – små på kvist finns inte just nu – mot en burk hela, skalade tomater.
Tomatjuicen skar jag ner till hälften och spädde med buljong, det vill säga vatten och tärning. (Idén att salta först när allt är klart tilltalar inte.)
Den totala mängden vätska var klart under två liter. Här får man anpassa mängden till grytan.
Anledningen till att jag fastnade för grytan när maken visade receptet var att jag har en jättestor gjutjärnsgryta, som skapt för stora grytor. Utan vin! Men när jag väl hade alla ingredienser på plats slog det mig att tomat inte är ett dugg bättre än vin. I en gjutjärnsgryta blir maten missfärgad.
Så jag brynte köttet i grytan och sen fick allt puttra sakta i en kittel av rostfritt stål. Det gick hur bra som helst.
Det svåraste var faktiskt att skära upp köttet när det skulle serveras.
Det var så mört att det föll i bitar!

Harriet Tuominen