DELA
© Nya Åland

Kaffetåren den bästa är …

Förr var kaffe kaffe. Nu är det espresso, latte, cappucino, frappé eller i värsta fall americaine (det påstod en kyparfarbror i Bryssel en gång att vårt blaskiga nordiska kaffe kallas).
Hur svårt det kan vara upplevde jag för en tid sedan i Aten.
En varm dag med några kilometer atensk stenläggning i fötterna slog jag mig ner i skuggan på ett gatucafé. Jag ville ha vatten.
– Vatten får alla, sade kyparen vänligt uppfordrande. Han hade ju redan ställt ner ett stor glas framför mig på bordet när han kom för att ta upp beställningen.
– Kaffe, sade jag.
– Hurdant kaffe?
– Vanligt kaffe.
– Det finns inget vanligt kaffe.
– Ta nånting.
– Vad tycker du om? Sött? Starkt? Ah, nu vet jag, sade han och försvann.
En kort stund senare var han tillbaka med ett stort glas kaffe med skum på toppen och mera vatten.
– Iskaffe, förklarade han och berättade att jag kunde fylla på med mera vatten när jag hade druckit ur en del av kaffet av kaffet. Plus att jag skulle röra om med sugröret så skummet blandades med kaffet.
– Det är vår nationalsport, att röra om i iskaffet, förklarade han glatt och fick medhåll från grannborden.
Det var starkt, men inte alls oävet. Och gav en utmärkt orsak att sitta en inte alltför kort stund och vila benen.


Iskaffe, vad då?

Följande dag, inte så långt därifrån, var det dags igen. Jag slog mig ner på ett café som såg litet mer exklusivt ut – man tar vad som erbjuds – och beställde iskaffe.
Den unga servitrisen såg ut nästan som ett frågetecken. Iskaffe finns av hur många olika slag som helst, förstod jag. Så jag berättade vad jag hade druckit dagen innan.
– Var det sött? Hade det skum? I så fall vilken färg på skummet?
Jag förklarade. Och förklarade.
– Ah, en frappé, sade den unga damen och återkom efter en stund med ett stort glas skummande kallt kaffe med ett stort glas vatten.
Och socker. Man kunde faktiskt sätta i en sked socker utan att det nämnvärt påverkade smaken.
Samma eftermiddag var vi på utflykt till Poseidontemplet på Attikas sydspets. Jag berättade för vår grekiske värd om kaffet och han tittade allvarligt på mig.
– Drack du det utan socker? Utan mjölk? Och överlevde!
Och så fick jag veta vad kaffet egentligen heter, på grekiska, men det har jag glömt.
Följande dag höll jag mig till caffe latte. Man vill ju komma hem levande.


Kreativ historia

Iskaffet i grekisk tappning kom till litet av en slump, berättas det. Det var på en internationell handelsmässa i Thessalonki, där Nestlé serverade chokladdryck till barnen, gjord i mixer på pulver och vatten.
Han som mixade föredrog kaffe, men det fanns inget hett vatten (kaffepulver lider Nestlé inte brist på). Så han gjorde på samma sätt, mixade kaffepulver med kallt vatten. Och hade frappé!
Receptet har helt säkert finslipats sedan dess, men idén är den ursprungliga.
Så här ser ett av recepten ut:


Frappé

1-2 skedar frystorkat kaffepulver
1 stort glas kallt vatten
1-3 skedar socker (kan lämnas bort)
3-5 iskuber (kan lämnas bort)
mjölk (kan lämnas bort)

Lägg kaffepulver och socker i en shaker och slå på kallt vatten så det täcker. Skaka eller mixa tills blandningen skummar. Slå på kallt vatten, iskuber och mjölk så glaset blir fullt. Servera med sugrör.
Frappé smakar antagligen bäst en het sommardag. Caffe latte fungerar bra året runt och är inte alls svår att tillreda.


Caffe latte

Till ett glas:
4 msk espresso eller riktigt starkt kaffe
2 dl mjölk

Brygg kaffet. Värm mjölken i en kastrull under vispning så det skummar. Slå kaffet i ett glas och mjölken ovanpå.
Är man skicklig kan man med de sista mjölkdropparna forma ett hjärta eller något annat överst i glaset.