Det krävdes inte mer än ett husköp för att alla mina ”fina värderingar” skulle rasa ihop som ett korthus på ett hem för Parkinsonpatienter.
Jakten på ett eget boende förde mig otäckt snabbt ner till samma moraliska nivå som Hitlers bödlar, telefonförsäljare och katolska präster med en förkärlek för gosskörer (och då snackar jag inte om musiken).
För redan vid den första husvisningen glömde jag allt min mamma och pappa har lärt mig om fördomar (ska man inte ha) och gott uppförande (ska man ha).
Jag inledde med att stirra ut mäklaren - han var nämligen tolv år gammal. Högst. Hans röst skar sig när han hälsade oss välkomna. Han svettades och hade besvärande rodnader på halsen. Det var, insåg jag, den finniga killen från The Simpsons.
Och så var det huset förstört.
”Han har acnat ner hela nedre våningen - du såg väl hudflagorna i badkaret”, väste jag till Josefin, sambo och medcyniker, när vi flydde fältet.
Vid nästa visning konfronterades vi med sexmaskinen Kent: en oljig mäklare med uppknäppt skjorta, fet guldkedja och bakåtslickat, svartfärgat hår.
”Välkomna”, sa Kent och stirrade på Josefin. ”Ni kan gå och lägga er och vänta i sovrummet så ska jag hämta massageoljorna”, sa han%u07EA inte, men orden hade passat perfekt i hans mun.
Huset kändes dessutom som en riktig Slitzgrotta. Killen som bodde där måste ha varit ungkarl deluxe. Och Kent svassade omkring som en vandrande erektion och flinade menande.
Vi kände oss tvungna att duscha direkt efter den visningen.
Nästa hus luktade stjärt. Vi var osäkra på om det var avloppet eller mäklaren. Mäklaren själv verkade inte heller veta, och hans ledsna ögon skvallrade om att han hade gett upp hoppet redan innan vi tagit av oss skorna.
Han försökte inte ens sälja kåken till oss.
Visning efter visning fortsatte i samma stil. Allt var fult. Mäklarna också. Till slut tappade jag hopp, omdöme och hyfs. Började gräva i folks garderober och håna deras inredning: ”Åh herregud. De här tigger ju om ett epilepsianfall. Vilka vansinniga tapeter. Det ser ut som om en färgkarta har fått vinterkräksjukan över hela deras hus. Och varför har de ett tält på balkongen - jaså, det var ett par gigantiska trosor. Åh, då begriper jag plötsligt den förstärkta toalettstolen.”
Och så höll det på. Både jag och Josefin mådde nog lite dåligt i själen av att rota runt i folks hus och sen småhåna deras smak efteråt.
Vi hade nästan gett upp - men så hittade vi Huset. Det var perfekt för oss. Paret som bodde där skulle skiljas (möjligen på grund av utdragen renovering, tack för det!) och måste genast flytta.
Allt gick så snabbt och plötsligt var det bara säljarnas underskrifter på ett papper som saknades.
Men de dröjde. Och dröjde.
Dagarna gick och en viss oro började infinna sig.
”Du tror väl inte... att de har försonats? Att de inte ska skiljas trots allt?” viskade jag oroligt i Josefins öra en sömnlös natt.
”De skulle bara våga”, viskade hon tillbaka och så fnissade vi.
Ja. Vi fick huset. Och vi kommer antagligen att hamna i helvetet.
Men vi kan i alla fall invänta skärselden på 147 kvadrat med nyrenoverat kök.
