Om jag vore Ålandspannkakan skulle jag vara heligt förbannad i dag.
Stryk det, förresten. Jag
är heligt förbannad i dag, å Ålandspannkakans och åländskhetens vägnar.
Varför? Jo, det ska jag berätta:
Här har den stolta, hembygdsrättsälskande Ålandspannkakan representerat sitt landskap i ur och skur i tusentals (nåja) år; här har den slitit i sitt anletes... eh, grädde, och bjudit ut sig som en sviskonklädd plätthora åt långa rader av otacksamma barn och åldringar utan smaklökar; här har den fyllt bukar på julmarknader, Ålandsdagar och tusentals andra jippon - och så seglar det upp en satans gratäng från ingenstans och utses till Ålands första officiella landskapsrätt.
En gratäng?
Jo, du läste rätt. Det var i förrgår. Jag läste det i tidningen. Ålands kockars förening gav utmärkelsen till en inställsam ost- och potatissmet - till gastronomins motsvarighet till Dr Bombay. En gratäng. Matvärldens white trash.
Den, och inte den ärevördiga, stolta, hårt arbetande Ålandspannkakan blev Ålands första officiella landskapsrätt.
Man tror ju inte att det är sant.
Först vårjakten och nu det här.
Som ålänning tror man att man hamnat i en mardröm.
Som matälskande, stolt ålänning är man nära tarmvredets gräns.
Detta är ju lika uppseendeväckande som om kafébåten Alida skulle utses till ”Mest Fantastiska Fartyg På Åland Genom Tiderna” framför näsan på Pommern.
Ja, ni hör ju hur löjligt det låter.
Det speciella med den här skökan till gratäng är tydligen att den är gjord på ”typiskt åländska råvaror” som abborre, smör, grädde, ost, äpple och purjo.
Jamenvafan. Även om det möjligen var en ålänning som uppfann abborren, även om en kille från Godby mig veterligen byggde jordens första äpple, och även om självaste Julius Sundblom kan ha varit mannen som svarvade ihop världshistoriens första grönskimrande purjo så
vet ju både ni och jag att sann åländskhet inte mäts i råvaror.
Och förresten så är väl Ålandspannkakan i så fall precis lika åländsk. I alla fall om man bortser från den mikroskopiska andelen saffran eller kardemumma som ingår i receptet (beroende på vilken variant man gräddar).
Nej, åländskhet mäts inte i råvaror. Åländskhet mäts i uthållighet, styrka, tapperhet och tradition - egenskaper som omsorgsfullt bakats in i varenda brunskimrande Ålandspannkaka som någonsin sett dagens ljus.
Och ändå. Ändå negligerades den så kallsinnigt av Ålands kockars förening.
Jag skäms inte över att säga att jag grät när jag hörde nyheten.
Jag skäms inte över att erkänna att jag föll på knä, höjde mina knutna nävar mot skyn och skrek ”
varför, gud, varför?!”
Och jag tänkte: Var är politikerna? Var är
Roger Nordlund? Var är Roger, som så förtjänstfullt skred till åländskhetens räddning i somras när museibyrån sysslade med oegentligheter?
Jag säger bara: Ta politikernas tystnad i beaktande i valet, gott folk.
Om ni inte tänker igenom var era röster hamnar kan det mycket väl hända att vi får se Ålandspannkakan förbises nästa år också – och då kanske till förmån för den karelska pirogen. Eller för kalakukkon.
Är det så vi vill ha det – på vårt Åland?
