Det är inte onormalt att vara lite flygrädd.
Det är onormalt att inte vara lite flygrädd.
Det är onormalt att inte spänna fotvalven och trycka tåspetsarna mot undersidan av framförvarande stol när planet man sitter i skakar till så att kabinbelysningen flimrar till och slocknar i en halv sekund.
Det är onormalt att inte bli lite halvt orolig när flygplanets motorer helt plötsligt går ner i varv och låter som om de skulle stanna helt, trots att man någonstans vet att nervarvandet beror på att flygplanet har nått sin marschhöjd och piloten inte längre behöver ge full gas, och trots att det händer vid ungefär samma tidpunkt under varje flygning.
Och det är onormalt att inte spänna skinkmusklerna av obehag när planet man sitter i lutar 45 grader åt vänster eftersom piloten håller på att cirkla runt, runt, runt ovanför flygplatsen i väntan på att få landa.
Och det är verkligen onormalt att inte bli dyngsvettig i händerna när någonting av det ovanstående händer, och därför är det lika onormalt att inte bli kolsvart om fingrarna av trycksvärtan som lossnar från dags- eller morgontidningen man sitter och håller i, krampaktigt, medan man försöker/låtsas läsa - trots att man i själva verket lyssnar på motorljudet, inväntar extrema lutningar, spänner fötterna mot undersidan av framförvarande stol eller bara drabbas av den där hisnande känslan av att falla, en känsla som man drabbas av minst tre gånger under en timslång flygning.
Jag är förbannat trött på alla som förklarar hur extremt säkert det är att flyga. Jag föraktar alla statistiknissar som drar fram samma trötta jämförelser varje gång man ger uttryck för lite oro under en skitjobbig berg- och dalbaneflygning.
”Du skulle kunna åka flyg i trettitusen år i ett sträck utan att råka ut för en olycka”, säger statistikjävlarna, nasalt, och trycker upp statistikbrillorna lite högre på näsroten med sina statistikpekfingrar. ”Det är farligare att rosta bröd”, säger statistikfanskapen, lutar sina flygplansstolar bakåt så att bakomvarande stackares knäskålar krossas, och somnar. Enligt statistiknördarna finns det inget i hela världen som är säkrare än att flyga. Enligt statistiknördarna är det farligare att ligga i en hängmatta och smeka sin egen pung lite förstrött. Det är för fan inte normalt att tro på sådan statistik - ni har väl sett nyheterna de senaste dagarna? Hur många hängmatteolyckor har det rapporterats om? Och hur många flygplansincidenter? Just det. Just jävla det.
Förresten. Det är
inte normalt att kunna somna sittande i en racklig tandläkarstol på tiotusen meters höjd medan man skakas omkring som i en epileptisk torktumlare och andas in torr luft som på något jäkla sätt cirkuleras och återanvänds i kabinen (vilket betyder att man under en genomsnittsresa andas in näshår från 95 okända människor). Det är bara statistiknördarna som kan somna. De ligger där och andas in sina medpassagerarnas matsmältningsproblematiska ångor medan man själv sitter i sätet bakom med krossade knän och blir svart om fingrarna av trycksvärtan från tidningen som man har mosat till oigenkännlighet.
