Läser i tidningen: ”Elev ville begå självmord”. Ja just det - skolorna har ju startat, en ny mobbningssäsong är igång. Lite skoj för de lite starkare barnen.
Jag läser, och tänker då: ”Pontus”.
Han bodde ute på vår semesterö på somrarna. Jag minns honom som ungefär sex, sju år gammal, en lintott i pottfrilla, med en mun som alltid uttryckte förvåning; halvöppen, formad till ett stumt ”o”. Ofta med en liten, glänsande salivsträng från underläppen.
Objektivt sett var han en gullig liten lintott. Ändå gillade ingen honom. Inte ens de vuxna. Frågan är om hans föräldrar ens var så imponerade.
Det konstiga är att jag inte kan minnas varför.
Okej, han var högljudd. Varje kväll vid läggdags ekade skriken från hans sovrum ut över nejden: ”JAG VILL INTE SOVA! HELVETEEE!”
Han var faktiskt så högljudd att ett skogsavverkningslag bultade på en kväll och bad honom dämpa sig: deras motorsågar kunde inte sova.
Men det kan inte bara ha varit därför vi avskydde honom. Kanske var han efterhängsen. Kanske han fes. Nå, strunt samma. Jag var vanligtvis inte mobbartypen, men gjorde ett undantag för Pontus.
Hans talfel var en bra ingång. Det var mycket underhållande. Han kunde inte säga R - det blev något slags gutturalt ”äu”. Hans L blev ett lika gutturalt ”eu”. Det triggade något i mig. Så när lusten föll på ställde vi äldre kids oss i en ring runt Pontus:
”Pontus, säg R”.
”Äu”.
”Nej, R. Ärrrr!”
”Äuuu”.
Åh, så vi skrattade. Sen upprepades samma procedur med L. Pontus ljudade, misslyckades, och salivsträngen på hans underläpp blev bara längre och längre, tills den förvandlades till en markbunden linbana av dregel. Vi skrattade tills vi kiknade. Sen, kronan på verket:
”Pontus, säg elorgel med hörlurar”.
”Nej! Jag viu inte!”
”Du kan. Kom igen!”
”Euoooie med höuuaa”.
Vi skrek av skratt. Pontus bara skrek.
Min syster var snällare. Hon och de lite yngre barnen lekte med Pontus. Själv filade jag på långa ord med många R och L att ha i beredskap. För alla var ju överens: Pontus var en jävla pest. Det var okej att ge honom skit. Så vi gav.
För två år sen träffade jag Pontus igen.
Då hade jag inte sett honom på 20 år.
Han var stor, blond, stilig. Han stod på bryggan på semesterön och spejade. Först kände jag inte igen honom. Men han presenterade sig och ett isblock bildades i min mage.
Sen: ”Du plågade mig och jag hatar dig för det”.
Det kunde han ha sagt. Fast det sa han inte.
Han berättade istället att han hade ett bra jobb på ett reseföretag. Han hade en fin lya i Helsingfors. Flickvän. Livet flöt på.
Det var förstås en lättnad för mig och mitt samvete.
”Du, du borde ha haft din farsa att skicka några ryska torpeder på oss. Skrämma skiten och vettet ur oss”, sa jag inte heller till honom, utan jag berättade i min tur om mitt liv. Sen skiljdes vi åt.
Torpeder ja. Om sex år börjar min son skolan. Jag har sex år på mig att ta reda på hur man lejer en torped. Om de nu tar sig an små mobbare.
Fast det är ju inte säkert att min son blir en Pontus.
Han kan ju bli som jag också: En hobbymobbare som dansar om somrarna.
Jag vet inte vilket jag skulle föredra.
