Män planerar brott. Jodå, det gör män.
När festerna och parmiddagarna tagit slut, när kvinnorna gått och lagt sig i ren protest och småtimmarna blivit mikroskopiskt små, då sitter män över hela världen, från pisskalla Pieksämäki till kåtvarma Kairo, med stora whiskyglas i händerna och planerar stötar tillsammans.
Och fantiserar om ett glammigt liv i den undre världen.
Det finns något där, långt innanför penisroten - en manlig gen kanske - som gör att jag kan titta på en våldsfrossande gangsterserie som ”Sopranos” på tv och känna att jag saknar något i mitt liv. Jag vet inte exakt vad jag saknar - kanske är det chansen att äga en strippklubb. Kanske är det förmågan att med en anspråkslös gest ge order till en grov kille i loafers och träningsdräkt att hälsa på hos någon jag ogillar och spela lite brännboll med hans adamsäpple. Eller kanske vill jag bara hänga med grabbarna i ett trångt, svettigt lagerrum på ett tvätteri och röka och dricka vodka russian mitt på blanka förmiddagen. Maj gad, vilket härligt liv!
Eller, nja. Jag vet inte. Men det finns en känsla där någonstans. Samhörighet? Broderskap? Fan vet.
En av de första gångerna jag anade den där känslan jobbade jag på cykeluthyrningen i Östra hamnen. Jag stod och låtsades pumpa ett Helkamadäck när det mullrade från Storagatan och ett gäng med feta, västklädda knuttar rullade förbi på nästan lika feta motorcyklar. De kom från färjan och de stannade inte för skit. De bredde ut sig över bägge körfälten på Östra utfarten så att all mötande trafik fick paniksvänga ut på grässlänten.
”Åhå. De skiter ju faktiskt i ALLT”, minns jag att jag mumlade. Och jag blev nog lite styv. Fast inte av de feta knuttarna (duh!) utan av känslan av total makt. ”Fuck off, här ska vi fram.”
Man vill ju vara ”untouchable”. Oåtkomlig.
Och det är nog därför jag börjat fantisera under de allt slamrigare familjemiddagarna hemma på Neptunigatan. Det dricks rödvin, barn springer och hojtar, kvinnorna är vackra och stolta och männen lite lagom vinlyckliga. Just det - precis som en riktig maffiafamilj, bortsett från att vi är löjligt ickekriminella.
Fast efter några glas Trivento Shiraz-Malbec, när jag kisar med ögonen, ser jag vid bordets huvudända: Don Henriko. Farsan. Jodå. Högt höns på transportföretaget, har intima kontakter med renhållningen. Renhållningen! Jag säger bara: Tony Soprano. Och mitt emot mig sitter Raffaelo, blond, stor och stark, jobbar på PAF med gambling. Anar jag pengatvätt och våldsam indrivning av spelskulder? Joförfan. När jag kisar med ögonen och fuskar lite med verkligheten har familjen, ”klanen”, rätt schyssta maffiamöjligheter.
... tills jag kommer till mig själv. Fredo. Jobbar på kvinnotidningen. Vad blir min roll? Åka omkring och ge folk ”an offer they can’t refuse - en halvårsprenumeration till förmånligt pris? Gratis återfuktande nattkräm om du nappar direkt?” Shit. Där spricker illusionen om ett liv i glamourös brottslighet.
Det är bara att säga som maffiagrabbarna när de ställs inför hårda fakta: Forget about it.
Antagligen är det ändå whiskyn och planeringen som är roligast.
